Aftonbladet – 16 december 1868, sida 2

har någon annan Åtkomsthandling på densamma än ett på vissa år betingadt arrendekontrakt, och det lär väl icke heller finnas många, om ens någon, som kan räkna sitt slägtregister så långt tillhala att de derigenom kunna visa någon eganderätt till lägenheten före den tid, då densamma kommit i säteriegarens händer. Skulle det nu också finnas egendomar inom provinsen, hvartill innehafvare icke kunna genom åtkomsthandlingar visa sin eganderätt till, så måste väl rätteligen en sådan egendom tillhöra kronan; och då förmoda vi rätta auktoriteten för frågans lösning vara riksdagen, som genom en komit6 läte utreda förhållandet, enär en dylik undersökning troligen ligger i hrr säteriegares intresse, för att en gång få allt på det klara. Således visar det sig ju tydligen, att på den påbörjade banan äringenting att Vinhå, men väl att förlora. På samma gång vi uttalat oss emot det sätt, hvarpå dessa gått till väga, bedja vi äfven för dem, att de måtte bli så skonsamt behandlade som möjligt; ty ett så oeftertänksamt nekande bör väl hufvudsakligen tillskrifvas deras okunnighet. Huruvida dessa äro för hårdt betungade, derom kunna vi icke fälla något omdöme; men hvad erfarenheten lärt oss, vilja vi härmed uttala, nemligen: att hofveriskyldigheten alltid verkar demoraliserande, och att bestämda arrenden, der dessa icke öfverskrida hvad som rimligen kan betalas, alltid verka till förmån för bildningens och civilisationens fortkomst; ty det faller temligen af sig sjelf, att den menniska, som ständigt lefver i ekonomiskt betryck, icke kan förädla hvarken själ eller kropp. Om herrar säteriegare, hvilka disponera provinsens större egendomar, vid dessas bortarrendering fattade för princip att bestämma afgifterna i kontanter eller spanmål och afskaffade icke allenast hofveriskyldigheten, der den ännu möjligen qvarstår, utan äfven alla arbetsskyldigheter, som på lika sätt i spanmål eller perningar ersattes. I så i e allenast skulle förtjena derpå, utan äfven undvika månget obehag; och man skulle svart få nöjet se en bättre samhällsanda, större idoghet och sträfvan för framåtskridande i alla brancher, samt vördnad, aktning, kärlek och förtroende till principalerna, i stället för fruktan och kanske mången gång ovilja. Öfver dessa våra tankar och grundsatser, som vi offentligen uttalat, utbedja vi oss läsarens skonsamma bedömande, och att de måtte betraktas från deras rätta synpunkt. Vi önska nemligen ingenting annat, än en god samhällsordning, enighet, kärlek och förtroende till hvarandra, emedan vi alla tillhöra saåmma länk i den stora samhöllskedfnfom gifver kraft och styrka åt ett kärt fosterand.