Aftonbladet – 14 december 1868, sida 2

kunna finna det ringaste spår efter henne. Har hon möjligen gått ut i ett välgörande ndamål och fallit i någon förfärlig snara, eller var hon en falsk qvinna? Gud allena vet det, sir; vi veta det inte; — men det var sanut, jag glömde att berätta er, att hon skickade efter en vagn, en af de der vanliga hyrvagnårne, och att vi inte kunna finna något spår efter denna vagn. Svetten stod i stora droppar på mr Templemores panna. Ni talade om en snara, sir — tillåt mig säga, att ni dermed just inte sagt pariserpolisen någon artighet. Jag hade trott att alla bofvar stodo under dess särskilda uppsigt och kontroll. Den höge embetsmannen log. Jag betviflar verkligen, sir, att ni har nå-: gon föreställning om huru långt denna uppsigt och denna kontroll sträcka sig. Hvad skall ni väl tro, sir, när jag säger er, att vi inte blott ha den noggrannaste beskrifning på våra skabbiga får öfver hola Frankrike; utan att äfven deras porträtter och handstil, tack vare Casellis telegrafapparat, inom några få ögonblick kunna sändas till hvilken station som helst, huru aflägsen eller obetydlig den än må vara?, Men huru kan man då behöfva frukta någon snara? frågade mr Templemore otåigt. Vi finna några fall oförklarliga, utom på grund af detta antagande. Låtom oss taga numro tre, det sista fal!, med hvilket jag skall besvära er. In medelålders man med stadiga lefnadsvanor och litterär fallenhet, med en ans ehuru icke stor inkomst, förklarar plö t, att han måste resa bort på en liten tid i ett enskildtärende. Han tager inga eller få saker med sig; man vet att han iote har på, sig mer än en högst