Aftonbladet – 11 december 1868, sida 3

Islagare, och med deras bedröfliga sällskap I måste han låta sig nöja. Dag ut och dag Jin skulle minnet förfölja honom med ett lifligt ansigte, gyllene hår och med den milda blicken i djupa, grå ögon; och emellers tid skulle tiden bleka, och döden måhända tillintetgöra dem — och hvad kunde han väl göra? Denna tanke hade någonting så tantaliskt pinsamt uti sig, att mr Templemore, ur stånd att uthärda den, tog sin hatt och gick ut. Han visste att det var för sent och att hans ärende var fruktlöst; men emellertid gick han in i trädgården och tvärsigenom den, upp mot broarna, derefter öfver en af dem och befann sig snart vid den mörka boning, der Paris polis residerar. Men såsom mr Templemore hade väntat, var den höge embetsman, som han sökte, redan utgången och alla kontorena stängda, och portvakten underrättade honom om att han gjorde bäst uti att komma igen i morgon förmiddag klockan tio. Det började att skymma på gatorna, då mr Templemore vände tillbaka; några bleka stjernor lyste på sommarhimmelen, en svag, uppfriskande flägt strömmade genom luften; fönster, som hela dagen hade varit stängda, öppnades nu, och leende flickor och hustrur. sträckte ut hufvudet. Men för mr Templemore var allt detta förtretligt och uttröttande. Den stolta floden, som strömmade mellan broarne, Nötre Dames aflägsna torn, som höjde sig mörka i aftonskymningen, pålatserna, trädgårdarna och trädens linier, som förtonade ide mjuka höjder, bakom hvilka Saint Cloud låg, den jättelika, krälande staden: der nedanför och den tysta, stilla himmelen var iogentiog för honom nu. En tanke beherrskade honom liksom en outsläcklig för. tärande törst. (Forts. följer.)