Aftonbladet – 11 december 1868, sida 3

rum, och han slog sig åter ned i dem, såsom någonting som helt och hållet fölle af sig sjelft. På bordet fann han en afrifven tidning, som han. hade lemnat der, och i en låda vågra cigarrer, som han hadeglömt. Länstolen stod vid fönstret såsom -han hade ställt den der, och då han satte sig ned i den, såg han samma lifliga syn, som han hade betraktat en timme innan han gick ut på boulevärden. Barnen och barnflickorna, som kommo i stora flockar ut ur Tuilerieträdgården, den stela och raka lilla skyltvakten, som betraktade dem i det de gingo förbi, vagnsbullret dernere och de sysslolösa dagdrifvarne, allt såg. ut att vara lika oföränderligt detsamma som sjelfva slottets glänsande fagad och de präktiga träden med en hvit staty framglimmande mellan sitt mörkå löfverk; eller glittrandet af den på långt håll synliga fontänen. Ingenting var förändradt, utom hans eget sinne. Dessa saker hade ban betraktat med en kall, förtretad blick, som en man, hvilken lifvet och kärleken sjelf har förorättat, och som icke kan glömma sina förnärmare: Han betraktade dem nu med en feberaktig otålighet, som utmärker den som : sjelf framkallat: sin egen olycka, som bortkastat lyckans kostbara perla, och som icke vet om denna verldens vilda, upprörda haf någonsin skall återgifva honom densamma. Tänk om dagar, veckor, månader, skulle förflyta, utan att han kunde finna Dora! Det var ju en möjlighet. Hård och qvalfull var denna tanke. Den tycktes som en hvass pil fara sårande genom hans kött och komma det att skälfva at smärta. Och han var maktlös. Han kunde använda sådana agenter, som ban redan hade begagnat, men sjelf kunde han ej ra att uträtta något. Ånger och gäckadt hopp voro nu hans följe ,