Aftonbladet – 11 december 1868, sida 2

hade genomgått en förfärlig fara och bittra sorger. Hvar var han då denna vanvettiga qviona sträfvade att taga hennes lif? Då hennes mor tillslöt sina ögon i döden? Hans ögon blefvo matta, och hans läppar skälfde vic denna fråga. O, hvilket förskräckligt felsteg hade han icke begått som någonsin lemnat henne — ett felsteg, som äfven på sätt och vis var omöjligt att godtgöra! Hon var hans hustru; lagen gaf honom full makt öfver henne — han kunde sätta efter flyktingen och tvinga henne att återvända; men kunde han väl någonsin förmå henne aft glömma, att han hade trott en vansinnig qvinnas berättelse om henne? Men dessa tankar voro icke de enda som sysselsatte mr Templemore. Om man kunde lita på Fannys berättelse, så hade hans hustru rest till England efter modrens död. 1 hvilken afsigt och till hvilken? Väl inte til John Luan! Och likväl hade Dora icke nå gra vänner i England — det hade hon åtminstone flera gånger sagt honom. Hvad var det då som förmådde henne att resa dit? Mr Templemore kunde icke förmå sig att förorätta henne i detta afseende. Och Tikvä var den tanken, att hon hade rest till England, att hon var i John Luans närhet och hade sin kusin att trösta sig med i sin sorg och dela sin harm, mera än han kunde uthärda. Denna tanke bragte åter lif i hans slumrande svartsjuka och gaf den både form och innehåll. Denne unge man älskade Dora, och äfven den minst svartsjuke äkta man finner det icke behagligt att tänka sig, att den hustru, han sjelf förorättat, mottager tröst af en försmådd älskare. Och detta hade redan egt rum i dagar och veckor! Denna tanke marterade honom. Hon var dock hans hustru. Hvad rätt hade hon att utan ett ord, skrifvet eller taladt, lemna hans hus, resa till en öbekant stad och slå sig ned der? Hvad