Aftonbladet – 10 december 1868, sida 2

vit nervös och rädd för att vara allena, sedan hon varit nära att bli mördad. Sålunda berättade Jacques med en dof och entonig stämma. Mr Templemore ryste af fasa, då han hörde hans likgiltiga berättelse om hans hustrus fara. Han kunde emeltertid icke låta bli att fråga om de närmare omständigheterna vid detta ohyggliga uppträde. Nu var Jacques icke sömnig, utan spelade hela scenen för sin herre. Madame satt så här vid sitt toilettbord, då hon hörde dörren öppnas och såg madame Luan träda in. Genast hade madame den stora själsnärvaron att hon släckte ut Jjuset och gick ut på balkongen, Och Du, återtog Jacques, som nu öfvertog mrs Luans roll och trefvade omkring sig med armarna utsträckta mot fönstret, som om han gingo i mörkret, nu ska jag försöka få tag i henne och döda henne, Fastän jag inte kan se, vet jag hvar houm är; — hon är tyst som en råtta, men jag vet hvar hon är — nu är jag vid fönstret, och månen skiner — nu har. jag hennel Men just som Jacques i sin liga framställning till och med öfverdret sanningen och sträckte ut sin arm mot en imaginär Dora, orep en jernhand om hans hand och höll honom fast. Hur vågar du? Hur kan du understå dig?. frågade mr Templemore, skälfvande af ra seri. Derefter återvann han sin fat ning och sate icke så litet flat öfver sin häftighet: Du kan nu gå, Jacques!y Och ni må tro att jag knallade mig af så fort som möjligt, förklarade Jacques, då an på morgonen berättade denna händelse ör portvaktaren. ,Ty om någonsin en mer. niska kan se ut som en tiger, så gjorde vår wusbonde det, under det han höll i mig. (Förta, följerg