Aftonbladet – 10 december 1868, sida 2

honom, åter upphörde, skulle icke det slutliga uppvaknandet då bli förfärligt? Ack, ja, — han tänkte nog på detta äfven; men tiden, som var så bedröflig att förutse, var ännu icke kommen, då han anlände till Rouen, och då han vid stationen steg uppien vagn, som skulle föra honom til! Les Roches, tillslöt han med flit sina ögon för all den bitterhet, som hade föregått hans afresa och tänkte endast på att han var på väg till det hem, der hans unga hustru låg slumrande, utan att ana hans återkomst. Portvakten mäste vakna upp för att släppa in sin herre feom grindarne, och Jaques lemna sin vindskammare för att öppna husporten för honom. Ljudet af den stora klockan och vagnshjulens knarrande i sanden genljödo i den tidiga morgonens tystnad; men mr Templemore spejade törgäfves efter tecken till ljus bakom gardinerna i sin hustrus rmm. Jacques, som släppte honom in, tycktes vara alldeles från Yettet af-sömn, Hans herre gjorde honom icke någon fråga; han og ljuset ur karlens hand och yttrade endast: Du kan gå; jag behöfver dig inte. Jacques var en lymfatisk ung man, som ilskade sin sömn öfver allt annat. Han ansåg sig nu vara illa behandlad genom sin erres aterkomst på en sådan timme, och syrommade derför lela tiden för sig sjelf, unler det han begaf sig tillbaka till sitt rum. Han hade emellertid knappast nått andra våningen, förrän en ursinnig ringning åter callade honom ned. Han fann mr Templer nore stå utarför sin hustrus rum, blek som löden och med ljuset ännu i handen. Hvar är din fru? frågade han. Hvar ir min hustru? Hans blick såväl som hans röst förvirrade jacques till den grad, att han knappast une svara. Stutlgen sade han Nlkvid: mr Ä I OO