Aftonbladet – 10 december 1868, sida 2

fem minuter satt han i en jernbanvagn och for i full fart genom det genomdränkta landskapet. Och nu hade han god tid på sig att öfvertänka ett ämne af en viss vigt. Huru skulle hans hustru mottaga honom? Han återvände till henne, liksom han hade lemnat henne — af nyck. För den första af dessa handlingar kunde han icke anföra något annat skäl än att det icke hade behagat honom att stanna hos henne, och för det andra att han icke längre kunde undvara henne. Skulle Dora, en stolt qvinna, som hon var, låta sig nöja med någon af dessa förklaringar? Var det derföre icke häst att 19a och stödja sig vid denna god.yckets lag, som stundom gör sig gällande i ifven de bästa mäns bröst. Ty när allt om omkring, förmädde mr Templemore likväl inte be sin hustru om förlaisise, Om hans lidelse i förening med omständigheterhas tvingande nödvändighet var så stark, att jan icke kunde motstå den, utan måste åter vända till henne, antingen hon var skyldig ller oskyldig, så var han dock, i trots af la diamanter, som han hade haft lust att känka henne, icke någon öfvertygad och mvänd man. Han skulle velat gifva mycet för att kunna tro henne vara aknldtri; ) nen hans tvifvel förbjöd honom att tro, och let oaktadt hela hans hjerta längtade efter len ena och uppreste sig mot det andra. Il tt slags förtviflan genomgick han åter hela len bedröfliga historien, och otålig, men dock nu förbryllad af tvifvel, återkom han till len gamla slutsatsen: hon är min hustru; ag kan lika litet göra något dervid som vid tt jag älskar henne; — jag måste bålla mig ill detta och låta det öfriga vara.x i Men kan väl kärlek bestå, när dess grundal, aktning, saknas? Och om nu detta fe-1. stånd; svm ännu Bderrskade!