Aftonbladet – 10 december 1868, sida 2

sitt hotell vid Rue Rivoli, var han alldeles genomvåt. Regnet var emellertid ett mildt HMmarnen och han frågade icke derefter. e Han packade hastigt sin kappsäck, fick tag i en droska och åkte till jernbanstationen, medan ovädret var som allra starkast. Det var storm lika väl som oväder — en ursinnig storm, som säkerligen skulle komma att lemna spår efter sig på mången öde kust ika sell som. Å tätt hefolkade ok Mr Templemore a. : 61 gäng sett ett SEtppsbrott, och den, som var co. KANE, sett döma örfärliga syn, glömmer den alanz. nrade sig det nu, huru käckt det ädla skepet kämpade mot vågorna, som vräkte det ramåt; han erinrade sig den långa kustträckan och refven, som doldes af det stänande hafsskummet och himmelens mörker; an erinrade sig den bleka månen, som titade fram mellan tunga moln, den tysta beättningen och det förfärliga dånet, då våor och skepp kommo vräkande tillhopa mot tranden, medan det svaga, gälla skriket af n qvinna hördes öfver allt detta oväsen, De unno henne den följande morgonen som tt blekt lik med strömmande hår. Mr Temlemore undrade hvarföre denna syn nu framtod så lifligt för hans ögon, som om han ade sett den samma dag. Huru vet jag, tänkte han, om detta ommaroväder blir lika olycksbringande som lenna oförgätliga dagjemningsstorm längs Atlantiska hafvets kuster? Denna tjutande torm torde möjligen upprycka mer än ett af kogens väldiga träd, och blixten dräpa hjelpösa hjordar på aflägsna hedar; men jag vill ock. hoppas, att ingen olycklig dranknande arelse denna natt skall åkalla himlen i sin lödsångest!, Mr Templemore nådde jernbanstationen TE RER ost sum skylt sätta sig Igång Inom I