Aftonbladet – 9 december 1868, sida 3

honom, till dess slutligen äfven han mot sin vilja blef besegrad. — Hjeltinnan i pjesen hade gift sig med en man som hon icke älskade, och hennes man, som först för sent upptäckt detta, gaf sin känsla luft i följande utbrott: -Jag: skall aldrig, aldrig bli älskad! Förhänget föll, i det han yttrade dessa ord, som återljödo i mr Templemores öron: och väckte ena hel rad af ömma jemförelser. Dora var hans hustru, mep hon älskade honom. Ja, ehuru henpes förseelser voro af det svåräste slag, älskade hon honom likväl och var hans; — antingen det nu var till godo eller ondo, så var hon hans. Han kunde icke -afsäga sig henne eller utestänga henne från sitt lif och sitt hjerta. Religion och pligt förenade sig med kärleken och ropade till honom: Hvarföre lemnade du henne? Hade du icke lofvat, att din arm skulle vara hennes värn mot allt ondt, och har honicke lagligt enspråk på att lefva och dö vid din sida? Du kap således icke äfvergifya hanne utan synd — och tacka derföre Gud att hennes ömhet, hennes ungdom och hennes behag göra det så lätt och kärt att lyda denna ligt. P Mr Templemore kände denna hemliga förmanare ogh han svarade den icke genast. Han stödde pannan mot sin hand och framkallade från sitt inre öga en syn — synen af en gråtande, men lycklig Dora, som med ett leende och en kyss helsade honom välkommen tillbaka ben. Ofta hade hon under den sista tiden visat sig för honem, men lika ofta hade han förvisat henne ifrån sig med ett allvarligt: Bort! men nu hvarken kunde elier . vilje han det. Hon var bans hustrun, och det låg till och med beskyddande kärlek i hansromfamning. Hona vår hans hustru, och hans hjerta kände sig med oändlig ömhet dyaböt til henne, ang kärlek