Aftonbladet – 9 december 1868, sida 3

(Insändt.) Till öfverståthållareembetet ! Med hvarje ny eldsvåda upplågar jemväl den gamla tvedrägten emellan hufvudstadens invånare och dess styrelse angående enklaste sättet att släcka. Likt våra förfäder, gom icke egde vårt verldsliga innelag, men också icke våra sprutor, anser Tit. tta sättet vara att vaka och bedja, och håller fördenskull med ett ymnigt klämtande hela staden vaken. Invånarne åter tro att fastän väckta, de göra ingen nytta, ithy att de, litande på våra ypperliga sprutor och deras manskap, ligga nogsamt qvar i sängen. Erfarenheten visar ock, att så snart de lyckats klämta stockholmsbon vaken, somnar elden. Att emellertid i hufvudstadens häfder år 1868 skall utmärkas genom en så kolossal reform som klämtningens fullkomliga afskaffande och ersättande, såsom i utlandet, genom polisens telegraf, vågar insändaren ej hoppas, utan föreslår blott ett bemedlingsförslag mellan nämnda tvenne åsigter. Tit. konde ju indela hufvudstaden i t. ex. fem klämtningsdistrikter: Söder, Staden, Norr, Kungsholmen och Ladugårdslandet, men förständiga resp. klämare, att — derest ej speciel befallning från polisen -mellankommer — endast vid eldsvådor inom eget distrikt låta sin thordön ljuda. Låt oss sofva mera i ro, ber med hela ön