Aftonbladet – 9 december 1868, sida 2

icke den ringasto akt på dem. Den lille ystre musikanten gjorde en hel hop muntra streck med sin fiol, men mr Templemore hade nu icke längre öga för honom, Hans tankar voro långt borta i ett stort, tyst, balfmörkt rum, der hans hustru låg och sof. En lampa brann med en matt låga på ett hvitt toilettbord och kastade sitt återsken ien oval spegel, som varhalft beslöjad af tyll och spetsar. En dörr öppnades i andra ändan af rummet, och han såg sig sjelf träda in med långsamma steg, hvilkas ljud borttogs af den mjuka golfmattan. Han såg denna vålnad af sig sjelf komma närmare, men. derefter stanna och betrakta Doras hufvud, som hvilade der på sin kudde. Och nu förvandlades synen plötsligt till en bild från det förflutna. Han erinrade sig att han en gång hade betraktat henne så på Deenah, Han erinrade sig huru han, då han så betraktade henne, hade undrat öfver det barnsliga lugna som hvilade öfver det sofvande ansigtet, gyllene lockar, som hade legat utbredda öfver kudden, de slutna ögonlocken och den Jagna andedrägten stodo åter framför honom och fyllde honom med smärta. Det förekom honom som om han hade förorättat och öfs vergifvit ett barn, som blifvit öfverlemnadt i hans vård, Jag borde ha stannat hos henne, tänkte han; antingen hon var skyldig eller oskyla dig, borde jag aldrig ha lemnat henne. ; Skyldig eller oskyldig, upprepade en hemig röst. O min Gud, om hon är brottslig, huru förfärlig blir inte då min lott I Är jag bunden vid svek, vid synd, så sällsamt förenade med ett oskuldsfullt yttre? Jag är visserlis gen hunden vid uvgdom och bebag — men är jag en äfven bunden vid skamlig orätta vr