Aftonbladet – 9 december 1868, sida 2

den friskhet som fanns i den ovädersdigre luften. För mr Templemore fanns-ingen sådan; luften föreföll honom tung och qväfvande. De unga träden, som höjde sigiotydliga konturer vid hans sida, med stammarne och de lägre grenarne upplysta, medan dera: toppar försvunno i mörkret, tycktes honom lika tryckande som det tak som skogens kro. nor bilda. Han gick vidare, lemnande der ena bulevarden efter den vandra bakom sig och tänkte icke på att stanna förrän en tä menniskomassa plötsligt hindrade honom at komma vidare, Mr Templemore såg upp och såg framför sig den med pelare prydda facaden till en teater. Folk strömmade in. Har betänkte sig ett ögonblick, men gick slutligen fram-och köpte sig en biljett och hade inom fem minuter tagit plats på en af logeraderna. : Mr Templemore hade icke på flera år varit på teatern. Han satte icke värde på aktion och säng, så framt de icke voro af det yppersta slag, och som han hade en ganska fin smak, vår han icke så synnerligt lätt att tillfredsställa i den vägen. Jndast själströtthet hade denna afton förmått honom att träda in i en teater af andra rangen, der skådespelarne utan tvifvel voro af samma halt som de stycken, hvilka der spelades Han undrade öfver sig sjelf att han kunnat förmå sig att gå in, och då han nu såg sig omkring, undrade han ännu mera öfver då glada, ifriga ansigten han såg. Musikanterna 1 orkestern pratade och skrattade med hyarandra under det de stämde sina jnstrumenter — och han undrade öfver dem äfven Bland dem var en liten mörk, liflig karl, som icke ett ögonblick kunde hålla sig stilla; han skakade sitt svarthåriga hufvud, rullade sina ögon, vred sin mun i alla möjliga fason och såg hölt öch hållet ut söm en lefvande