Aftonbladet – 8 december 1868, sida 2

j brudgum. Och hvad återstod honom nu af alla de drömmar, åt hvilka han denva dag hängifvit sig? Den älskvärda och eleganta qvivna, med hvilken han hade gift sig, var lännu hans — denna qvinna, som hade en förtjusande växt, täcka händer, vackra ögon och hår af en så skön färg — ja, hon var hans, tilldess döden skilde dem åt, och längt efter. sedan dessa förgängliga behag hade bleknat skulie hon ännu vara hans. Men denna andra, vida dyrbarare qvinna, bon, som var hans lifs väninna — hon, som redan hade låtit hopom känna, att det gitves ett band starkare än blodets, mäktigare än vanans makt: sympati uti några af de ädla ting, för hvilka Gud gat menniskan lif — hon var borta — hon var förlorad; och söka. henne hvar han ville, kunde han icke mera. finna henne. Ack, om han bade kunnat tro henne oskyldig! Om han hade kunnat glömma huru hon hade försökt att hindra sin tant från att tala och honom från att höra, om han hade kunnat glönnna hennes bleka ansigte och hennes tystnad, hennes svaga försvar, hennes lösa försäkriogar om sin oskuld, som saknade alla bevis; om han bade kunnat glömma alla dessa tecken, som hade dömt henne, i det de trädde fram för honom och sade: Antingen det varit af kärlek, hat, hämdgirighet eller lystnad efter rikedom, så är hon dock alltid medbrottslig, — hon lät det ske och skördade frukten deraf! Men hon kunde det icke. Hon hade icke varnat honom; hon hade nekat att svara mrs Logan;-— om någonsin tystnad var brottslig, så Var det hennes.