Aftonbladet – 8 december 1868, sida 2

lighet. Om han öfverlemnade benne åt sitt öde, kunde hon icke då i sitt hjertas bitter het bli förtvifiad och gifva bonom skäl att ångra att han hade öfvergifvit henne? Mi Templemore var icke af naturen svartsjuk och äfven nu tviflade han icke på sin hustrus dygd; men han erivrade sig dock att John Luan älskade henne och att Dora aldrig glömde en oförrätt. Hans samvete likaväl som hans förstånd sade honom att han måste återvända till henne, om han ej ville utsätta sig för både sorg och skam. Ja, han måste återvända, och ehuru hän aldrig hade tänkt göra annat, var likväl detta tvång till. räckligt att göra honom uppbragt. Han måste vända tillbaka till den qvinna, som hade insnärjt honom, och som bu hade laglig rättighet till hans namn, hans hem och hans kärlek. Denna tanke plågade honom och lade sin retsamma förtret till denna mörka stunds förtviflan. Tvenne välklädda fruntimmer utgjorde mr Templemores reskamrater. Han hade i början icke observerat dem, men:mnu blef han medveten om deras närvaro. De voro unga och sågo bra ut. De voro äfven mycket hfliga, och då de sågo att han var så dyster och tankfull, pratade de nästan så obesväradt som om han icke hade funnits der. Den yngsta tog af sig sina handskar. Han säg ringar glänsa på hennes smärta fingrar; parfymen på hennes lilla fina näsduk var densamma som Dora begagnade, och frasandet af hennes sidenklädning erinrade honom om det nöje, hvarmed han hade brnokat höra sin hustru röra sig i rummen på Deenah. Någonting i hennes hållning, då hon såg utåt det gröna landskapet, erinrade honom smärtsamt om hans bröllopsdag och Doras strålande a , då de restg tillsammans och mr Temgtetiore kädde sig som en lyCcktig