Aftonbladet – 8 december 1868, sida 2

en smekning skulle ha få t mr Temple: more för evigt. Men hon hade låtit honon resa, och då dörren till hennes ium tillslöts emellan dem, voro hans längtan att kunne tro på henne, och hennes tjuskraft på er gång försvunna. Hon hade tillåtit dessa vå gor att flyta. tillbaka till sin källa och låtit tviflet och vreden, som för ett ögonblick bade blifvit vyssjade till sömns genom behaget a: hennes närvaro, åter resa sitt hufvud då hor icke längre var synlig. Hon hade tillåtit mi Templemore att erinra sig att ett bedrägeri hade gjort henne till hans maka, och låtit honom tro, att hon helt passivt hade åsett synden och mottagit dess belöning, och ja högre den flod, som förde honom till henne, hade varit, desto väldigare och oemotståndligare var den ebb, som pu bar både hans kärlek och honom sjelf tillbaka från Dora. Att gifva och mottaga är ett af de starkaste af alla menskliga band, och kanske är det derföre att man och qvinna aldrig kunna gifva eller mottaga mera än i det gifta ståndet, som detta band anses så heligt och kännes så mäktigt. Ju mera det är som gifves, desto kärare blir bandet; men ve den dag lå de förut så rika gåfvorna indragas — då njertat icke har något mera att bestå och cke känner någon glädje af att mottaga. Denna bedröfliga dag tycktes nu ha kommit ör mr Templewmore. Jag skall aldrig, aldrig mera komma att ilska hennve! tänkte han, då han lutade sig Ibaka i den jernvägskupe, som förde honom ill Paris, sedan han hade lemnat miss Moore ch Eva i S:t Germain. Och likväl måste ag återvända till henne eller åtaga mig det örfärliga ansvaret att helt och hållet öfverifva en ung scgkor s gynnare sor inte ner i tre veckor mig hus DE alt alfterntetkv pråt Jane Om a ytter