Aftonbladet – 7 december 1868, sida 3

BLANDADE ÄMNEN, Gångare-pilten. Stolt jungfrun hon satt allt i höganloftsbur. Hon knäppte på harpan så tida. Hon blickade Längt bortom kungaborgs mur: En unger-sven månde hon bida, Ty-jungfruar vilja sig gifta. Då kom der så lustig en gångare-pilt. Vid dörren der månde han dröja. Stolt jungfrun; hon vinkar och småler så milåt: Ditt sällskap mig torde förnöja, Ej jungfruar vilja sig giftals Och vill du nu spela guld-taffel med mig? — Jag gör dig den äran och frågar — — Ej — svarade piiten — jag spelar med dig, Om hjerta och hand du ej vågar, Ty jungfruar vilja sig gifta. Stolt jungfrun blef ond, fast hon dock icke svor: Hvad kan mot mitt bjerta du våga? Du eger ju endast två trasiga skor, Och aldrig det kommer i fråga, Att jungfruar vilja sig gifta. Dock sätter sig jungfrun på sängen så stor. Hon skämtar med pilten den lilla: Mig lyster att vinna de trasiga skör; Dock må du dig aldrig inbilla, Att jungfruar vilja sig giftals Den första guld-tärning, den rann öfver bord. Då månde stolt jungfruen vinna; Och gångare-pilten sa aldri ett ord, Fast noga han torde besinna, Att jungfruar vilja sig gifta. Den andra guld-tärning den rann öfver bord. Då månde stolt jungfruen tappa. Och gångare-pilten tar jungfrun på ord Och börjar den rosen-kind klappa, Ty jungfruar vilja sig gifta. Då sade stolt jungfrnn till gångare-pilt: Jag vånde du droge åt skogen Med trasiga skorna! Det spelet var vildt. Mitt ord kan jag ej vara trogen. Ej jungfruar vilja sig gifta. Jag ger dig en häst och en sadel af guld, Jag skänker dig allt hvad jag eger. Men resdå ifrån mig för himmelens skuld Och bör då till sist hvad jag säger: Ej jungfruar vilja sig gifta.. Men gångare-pilten han sade försann: Båd sadel och häst mig behaga, Men jungfrun som jag allt på guld-taffel vann, Den månde på häst-rygg jag taga, Ty jungfruar vilja sig gifta. Stolt jungfrun hon kåmimar och krusar sitt hår, Sitt gifte hon svåra beklagar: pGud nåde mig flicka, sån man jag nu får, Ej gångare-pilt mig behagar, Ej jungfruar vilja sig gifta. Men gångare-pilten han sprätter med svärd; Så morsk han i kammarn månd svänga: Stolt jungfru, jag eder i sanning är värd, Dock vill jag på er wig ej tränga, Iy jungfruar vilja sig gifta. . Ty är jag i sanning en kungason båld Och aktas jag icke för ringa. Min fader han hafver sju riken i våld, Dock eder jag icke må tvinga, Ty jungfruar vilja sig gifta.s Stolt jungfrun hon kysser då pilten med hast Din spel-vinst du genast må tagal Och pilten han rosar det tärninga-kast. Så spörsi den forntida saga, Att jungfruar vilja sig gifta! Bias.