Aftonbladet – 7 december 1868, sida 3

EEONOMISET. Vi önska särskildt fästa våra läsares uppmärksamhet på en nyligen utkommen liter skrift med titel: Om fattigdomen. samt om Sverges sparbanker och lifränteanstalter, tänkta i samverkan med hvarandra till gagn för sam hället och individen. Den allt mer och mer betungande allmänna fattigvården, pauperismen, detta de moderna samhällenas krättsår, förtjenar sannerliger fosterlandsvännens allvarliga uppmärksamhet. Kommer den att stiga i samma förhållande som hittills och isynnerhet under de sista åren, så måste något botemedel utfinnas, om ej all möjlighet för samhället skall upphöra att utveckla sig till ekonomiskt oberoende och välstånd. Ty, enligt hvad förevarande broschyr genom officiella statistiska uppgitter ådagalägger, utgjorde år 1865 de genom den offentliga fattigvården helt och bållet försörjde 55,140 individer, och de blott understödde 92.601 personer, tillsammans således 147,741, för hvilka utgafs en summa af 3,886,862 rdr, det är nära 1rdr på hvarje af rikets invånare, Ifrån och med 1861 till och med 1865 hade antalet fattige ökats från 123,550 till 147,741, således med 24,191 porsoner eller nära 5000 personer hvarje år, hvilket antal sannolikt ytterligare ökatsgenom 1866 års kolerafarsot, 1867 års delvisa missväxt och innevarande års mindre goda skörd. När man derjemte erinrar sig, att det nämnda antalet fattige och fattigvårdsalgiften blott gäller den offciella, kommunala fattigvården, och att de enskildt utdelade fattigunderstöden tvifvelsatan många gånger öfverstiga värdet af de officielt gifna, så häpnar man i sanning öfver de summor samhället årligen nödgas utgifva till sina fattige, säkerligen öfverstigande Ya af statens hela budget. Det är visserligen en pligt, hvilken ingen menniska med kristligt sinne vill undandraga sig, att bispringa sin lidande broder; men om fattigvården i landet hotar att blifva allt för betungande, är det visst icke underligt, om klagomål deröfver höjas, enär samhället har så många andra ändamål, fallt ut lika beättigade som fattigvården, t. ex. undervisningsväsendet, att uppoffra sina tillgångar på. När man derjemte, i likhet med författaren till ofvanvämnda broschyr, icke blott stannar vid att undersöka det onda, utan äfven afgifver förslag till dess afhjelpande, så må visserligen en framställning rörande det vigtiga ämnet vara värdt all uppmärksamhet. Särskildt önska vi ifrågavarande lilla arbete af två skäl välkommet, först och främst emedan vi hoppas att det skall gifva uppslag till diskussion om ett ämne, som tilldragit sig allt för liten uppmärksamhet ioom offentligheten, åtminstone på sista tiden: vi mena frågan om sparbankerna och lifränteanstalterna; och för det andra emedan det framställer ett förslag till samverkan mellan dessa båda slags i , hvilket synes oss innebära ett fi as utveckling och — tilläggom det — tiil minskoing i den betongande fattigvården. Såsom man torde eriora sig och såsom förevarande broschyr påminner förefiones -mellan sparbanker och lifränteanstal ter den väsentliga skilnaden, att de besparingar, som blifvit placerade i sparbanken, kunna när som helst åter uttagas, hvaremot de i lifränteanstalter penningar först utfalla efter en stämd tid. Genom de i arbetet införda värderika statistiska tabellerna upplyses man, att denna olikhet i de olika anstalternas organisation — högst väsentligt inverkat på hvarderas utveckling. Möjligheten att när