Aftonbladet – 7 december 1868, sida 2

— Gemensam nordisk-rättskrifning. På det skandinaviska sällskapets i Kristiania sammankomst den 2 dennes redogjorde prof. L. K. Daa i korthet för det besök, han nyligen hade aflagt i Danmark för att der på inbjudning hålla en följd af föreläsningar. Ehuru han icke kunde förneka, att han möjligen på den korta tid, han hade uppehållit sig der, hade kommit att umgås inom en bestämd krets, och att detta i förening med den ringa tid, han haft till sitt förfogande, kunde ha förhindrat honom att skapa sig en fullständig bild af förhållanden och tänkesätt, ville han dock säga, att det intryck, han erhållit, var mycket godt. Särskildt framhöll han, att man tycktes genom erfarenhetens skola ha slagit ifrån sig den sanguiniska lätthet, hvarmed danskarne förr i studenttågen och dylika närmanden hade sett ett säkert löfte om politisk sammanhållning, om att de två andra rikena skulle våga allt för att bevara Slesvig å. Danmark m. m. Tal gick derefter öfver till det, som närmast hade förmått honom att mottaga den från Kjöbenbavn till honom ingångna inbjudningen, nemligen hoppet att på samma gång kunna uträtta något för en sak, som Hade egt hans. uppmärksamhet från första stund, då han börjat tänka öfver själslifvets vilkor. Det var önskligheten af att undanrödja det hinder, för ett innerligare intellektuelt umgänge mellan de tre folken, som lågien olika rättskrifning. Det hade invändts mot företagandet af en genomgripande förändring i detta afseende, att man hade de swora kulturfolkens exempel för sig på ett ihärdigt wvidhållande af deras ärtda rättskrifning. Hvad dem beträffar, så var också sträng kopservatism i denna riktning nödvändig; ty den andliga skatt, de egde i en omfångsrik litteratur, var för stor att kunna afstås. Anaorlunda var förhållandet hos oss, för hvilka det mest maktpåliggande vore att eröfra en vidare krets för allt andligt arbete. Man hade också menat, att det icke skulle löng sig för det norsk-danska språket att afstå något för att närma sig till det svenska, emedan detta icke på sin sida skulle göra något. Men detta, som kunde ha giltighet förr, var Hu anöorlunda; den, som vill taga ett steg från vester till öster, kan vara viss på att bli mött med ctt steg från öster till vester. Saken hade först bitvit bragt å bane på det skandinaviska nationalekonomiska mötet för två årsedan och hade der mottagits med stor välvilja. Men så hade två år förflutit, utan att den kommit sin lösning när mare. Under talarens vistelse i Kjöbenhavn hölls nu en sammankomst, der tre män utsågos, hvilka skulle sörja för dess vidare befrämjande; likaså hade man gjort i Lund. Tal. föreslog nu, att man äfven i Kristiania skulle utse tre män, hvilka, efter att ha vändt sig till Upsala universitet och anmodat det om att också utse en tremannakomitå, skulle begynna arbetet. — Prof. O. J. Broch föreslog prof. Daa, prof. 5. Bugge och öfverläraren J. Lökke. Prof. Bugge sade sig nog veta, att det icke var något lätt arbete, man här gaf sig i färd med; men om stenen också icke kan lyftas med ens, så kan den dock väl rubbas något litet. Vi, som ha minst att afstå, sade har, böra icke undandraga oss att vara med. Ofverläraren J. Lökke ville äfven vara redo att deltaga i arbetet, om han finge sådana medarbetare. Dessetre män blefvo således valda.