Aftonbladet – 7 december 1868, sida 2

— Musik. Mindre teatern gaf lördagsaftonen för första gången Un ballo in Maschera ett af Verdis senaste arbeten, som komponerades år 1858, och för hvars af signor Somma förfärdigade libretto sammansvärjningen emot konung Gustaf III som bekant ligger till grund. Hvarför teatercensuren i Paris funnit mera lämpligt att låta en spansk guvernör blifva mördarnes offer drista vi ej att söka utreda; nog af, så är förhållandet — och hela pjesen blifver härigenom ett -slags maskerad, hvari Gustaf III uppträder såsom Rigardo Olivarez,spansk vicekonung i Neapel, och Ankarström såsom statssekreteraren Renato. Den i historien okända person, som Secribe kallat la comtesse dAncarstroöm, bär här namnet Amelia; Ribbing och Horn heta Samuele och Tom; lifpagen de Besche kallas helt enkelt Oscar och at spåqvinnan Arvidson har man gjort en fruktansvärd albanesisk hexa vid namn Ulrica. Annu mera maskerad än personerna är sjelfva händelsen och libretton företer på det hela ungefärligen ett lika stort qvantum sundt förnuft, som i allmänhet belöper sig på den italienska serians intriger. Musiken är icke så helgjuten och bjert dramatisk som Rigolettos och saknar det utpreglade nationella i Trovatore och La Traviatan, då den i flera scener närmar sig den franska stilen och i ett par iakttager den stora operans skick. Om den härigenom förlorar icke litet skördar den å andra sidan en och annan vinst såsom ersättning. Formen är mer än vanligt elegant och precis, orkestern företer många finesser och är i åtminstone en scen utmärkt väl behandlad, melodierna bära vittne om friskt, liffullt lynne och icke så ringa kraft när djupare allvar måste ifrågakomma. Glanspunkter äro ensemblen och finalen i andra akten, Renatos begge arior, tredje aktens duo, ett par chansoner i pagens parti m. fl. Operans återgifvande, till hvars närmare graiskning vi snart återkomma, skördade utomordentligt bifall. Signor Bentami hade i Riccardos parti sin hittills bästa rol, och sgr Mendioroz (Renato) samt sgra Cari (Ulrica) och Dalti-Guadagnini (Oscar) skördade nu såsom oftast verkliga trmmfer. För att arbetet skall göra ett helgjutet, ostördt intryck fordras emellertid ännu mycken öfning, synnerligen hvad beträffar sista aktens slutscen, hvari intonationen visade sig hardt när till löjlighet osäker och de rena tonerna icke hade varit svåra att räkna, Omisskänneligt är att denna opera i åtskilliga momenter behöfver en något större scen än den, hvarpå hon nu filven för att rätt lifligt kunna anslå så som hon förtjenar. Vi skulle vilja tillstyrka att statisternas antal i kören något minskas till utrymmets förmån äfvensom att sista aktens balettscen .grundligen förkortas. Uppittningen är för öfrigt relativt särdeles berömvärd, — Stockholms fabriksoch manufakturverksidkare förstäntligas, enligt hän-!