Aftonbladet – 5 december 1868, sida 3

HKHrönika. Om hufvudstaden en vacker dag skulle stö. öde och öfvergifven, så vore icke mycket att undra på det, ty det är minsann icke roligt att vara Stockholmare i våra tider. Hittills har det blott varit damerna som icke vågat sig ut på gatan sedan det blifvit mörkt, af fruktan att bli förföljda, men nu är det samma förhållande med det otäcka könet. Om man är nödsakad att gå ut en afton, så springer man med hjertat i halsgropen från den ena portgången till den andra, för att vara säker om ett skydd ifall man skulle få höra ljudet af skramlande sabler och hästhofvars dän mot gatstenarne. När en artig och älskvärd värdinna nu frågar vänner och bekanta om de vilja stanna qvar och äta en enkel supt, så får hom till svar: Det är omöjligt, min nådiga, ty det är snart mörkt och hvem vet hvad som då kan hända. Kanske att några okynniga pojkar börja att hurra för Carl XIII, och då måste jag vara hemma, ty annars kunde jag öta en lifgardist, som klyfver min nya hatt för att öfva sig i konsten att föra vapen. Hädanefter skola källare och schweizerier stå tomma efter solnedgången, ty ingen kan vara säker på att inte polismästaren proklamerar upprorslagen ute vid Hornstull, och vips spränga några sqvadroner at lifgardet till häst till staden, Norrmalm och Kungsholmen, för att massakrera hvarenda lefv de varelse, som varit nog rabulistisk att våga sig ut efter klockan sex på qvällen. Det skulle bestämdt vara en affär för hrr hattmakare om de kunde tillverka hattar som stå emot sabelhugg. Hela Stockholms befolkning skulle skynda att köpa sig dylika för vår tid lämpade hufvudbonader. Ja, jag spår, att om vederbörande nu låta dragonaderna oanmärkta passera, det vill säga genom sin tystnad visa att de äro sedda med nöje på högre ort, så skola Stockholmarne inom kort kläda sig i hjelm och harnesk, och det skall bli en modesak att gå beväpnad ända intill tänderna. Tänk om vederbörande på det viset skulle gynna framåtskridandet och påskynda den allmänna folkbeväpningen! Hufvudstadens damer, som alltid förstatt att följa med sin tid, hafva antagit ett länipligt mod, som skyddar dem mot tidens faror. I stället för att bära chignonen bak i nacken bygga de nu et hårtorn uppe på hjessan. En så förståndigt placerad chignon är så god som en bjelm. Familjefäder och äkta män böra derför i sitt eget intresse uppmuntra sina döttrar och fruar att följa det nya niodet, som visserligen icke är vackert, men särdeles praktiskt under sabelväldets dagar. Det fins en publik som icke ens låter de oroliga tiderna afskräcka sig från att vilja ha roligt, och det är teaterpubliken. Denna djertva skara har under veckans lopp sprungit om qvällarne, först till stora teatern, vidare till den mindre, och så ända upp till j De som hafva besökt den kungliga ittningen, för att se hur Lejonet vaknar, äro de flesta öfverens om, att hr Hedber tre akter och efterspel skulle tagit sig bäst ut om de sammanslagits till en akt. Lejonets långa slummer inverkar så starkt på publiken, att den försjunker i djupa funderingar och vaknar först samtidigt med lej net i slutet på tredje akten. När lej sedan somnar på allvar i efterspelet, så jer publiken af sympati det lockande exem