Aftonbladet – 5 december 1868, sida 2

sluta om icke allt som var henne kärt, så åtminstone allt som nu trofast älskade henne. En graf i Glasvenin och en här, tänkte hon. Ack, om jag bara kunde vandra dit ned med dig, min stackars kära mor! — Om han indå, när han kommer tillbaka, kunde få den underrättelsen, att mor och dotter hvilade i samma kalla bädd, så kunde han till slut bli fri och säkert äfven lycklig!, Hon kunde icke gråta, hon kunde icke bedja — det finnes tankar alltför bittra för tårar, känslor allt för jordiska för att kunna svinga sig upp på bönens starka vingar. Hon kunde endast stå der och se på denna graf och rufva öfver en tom framtid. Ty tom mäste den bli. Aldrign, tänkte Dora, skall han finna mig nera, om jag lemnar henne här. Jag skall försvinna från hans lif, såsom hon försvuannit från jorden. Jag skall tigga mitt bröd ller träla som ett legohjon, förrän jag åternder till hans hus och lefver at hans penngar. Plöts sligt föll en starkt förebrående tanke i ennes upphetsade E före stod hon är och rufvade öfver oförrätter, som icke unde hjelpas, medan hennes mor måhända vämpade med döden? Med rastlös ifver skynlade hon tillbaka. Hon ilade nedåt gångtigen, genom byn och var nästan andlös, då won kom in i sin mors rum. Vid hennes syn reste sig värdinnan upp med en hemighetsfull åtbörd och g gjorde ett tecken. Dora öljde henne ut. Med många onödiga ord inderrättade hon henne om att en ung och st klädd engelsk dam hede kommit till råshuset, derföre att hon hade kommit för ent till fernbansstationen 3; men då hon fick öra att mrs Courtenay låg sjuk der, hade won tydligen blifvit my ket förskräckt och goablickligen lennat butet. (Forts.)