Aftonbladet – 4 december 1868, sida 2

gör — och framgent lida. Jag kan aldrig. aldrig mera bli lycklig, och jag är endast tjugutem år! Paul, Paul, min bror — hvarföre glömde jag dig! Hon sjönk ned på knä på den fuktiga marken och lade sin feberheta kind på stenbänken. Gråta kunde hon icke; men hon lät en ström af bittra tankar stiga upp. och öfverväldiga henne, och då medvetandet kom och hon lemnade det förflutna och den döde för att återvända till det närvarande och de efvande, ryste hon, och stället och aftonens kyla tycktes ha trängt ända till hennes hjerta. on återvände till huset och gick in; men on gick icke till sin mors rum. Hon tog ett ljus och vandrade genom hvarje rum, som fordom hade varit henne kärt och angenämt. Jag skulle ju kunna stanna, tänkte hon, och han skulle komma tillbaka. Jag kunde stanna, men jag vill inte, och när han kommer tillbaka, skall han finna den frid han reste så långt bort för att söka. Han skall nte vidare behöfva rymma från sitt hem för att undvika mig. Då Dora kom till denna bittra slutsats, stod hon i skolrummet. Evas glober, böcker och piano voro der, och Doras egen stol stod vid fönstret. Några angenäma och nåora smärtsamma minnen voro fästade vid detta rum. Här hade hon varit mycket lycklig, men hon hade äfven lidit tunga sorser här. Nu voro både glädje och sorg sin kos. Hon hade kommit in i en trög, kall verid, der ingendera fanns men der allt var skugga och tålamod. Jag skall skrifva till honom här,, tänkte Dora. Hon satte sig ned, och med den penna, hvarmed hon så ofta hade rättat Evas skriföfningar, men nu åg der obegagnad, skref hon till Evas far. Hon beklagade sig icke och förebrådde honom ingenting, men nekade att finna sig i let öde som blifvit henne pålagdt. Det var stt stolt och kallt bref; men det var också, ehuru Dora icke anade det, ett bref från en jvinna, som ännu älskade den make, hvars hus hon stöd i begrepp att lemna, Det låg