Aftonbladet – 4 december 1868, sida 2

framför henne, och lutande sig tillbaka i stolen betraktade hon det och tänkte: Detta är mitt första bref till honom. Jag undrar huru kärleksbref se ut och huru de känna, som läsa eller skrifva dem. Hon undrade öfver hvad han skulle känna, då detta bref låg i hans hand. Skulle han, full af kärlek och ånger, skynda att söka upp henne? Eller skulle han vredgad och befallande komma och göra anspråk på sin hustru, eller skulle han helt enkelt lemna henne i en föraktfull tystnad? — Jag kunde ju bränna upp det och stanna qvar, tänkte hon; det finns ingenting som tvingar mig att resa — ingenting. Ännu är det tid; i morgonskall det vara för sent. Men hvartill tjenar väl tiden, då vi icke vilja bruka denna ovärderliga gåfva? Nio gånger af tio ligger det öde, hvarom vi tala med hemlighetsfull bäfvan, i vår egen hand och är vår egen viljas tjenare. — Han lemnade mig, tänkte Dora. Dagar och veckor ha förflutit, och han har inte skrifvit, inte ens gifvit mig det ringaste tecken till hågkomst; — jag vet inte hvar han är, jag känner inte en gång hans barns vistelseort. Hans sista handling var att ge en vink om min mors förvisning och att sända mig penningar. Hon reste sig upp, då denna sårande tanke kom öfver henne, gick upp till sitt rum och tog fram banknoterna ur sin byrålåda, lade in dem i brefvet, förseglade det och ringde på Fanny. Vi resa tidigt i morgon bittida, sade bon och försökte tala med lugn. Mr Templemore kommer snart igen. Det är inte nödvändigt att skicka detta på posten; du kan lemna honom det när han kommer tillbaka. Flickan räckte fram handen; och Dora lemnade henne brefvet helt mekaniskt; men strax derpå tog hon det tillbaka igen och lade in: det i en låda. Du finner det der i morgon, sade hon. Fanny såg så oskyldig ut som möjligt; men hon hade känt de mjuka sedlarne genom