Hon fann mrs Courtenay mycket nedslagen. Jag kan inte glömma det! sade hon i klagande ton på en tråga af sin dotter. Stackars mrs Luan! Jag saknar henne så mycket, Dora, Och så blir mr Templemore så länge bortå. es Dora svarade icke genast. Fon satt med blicken dystert stirrände i tomma rymden Väggarne med sina taflor, de bruna, :allvarliga möblerna i hennes mors rum, fönstret och landskapet som det omslöt med en ram, hade försvunnit för hennes syn, on såg en af hafvet sköljd strand, och ep klippig kust med i ringa by längs vattnet, och der hade hon en tillflyktsort och ett hem, långt bort från mr Templemores hus och hans penningar. Mamnia, sade hon plötsligt och såg u på sin mor; sån behöfvår ett ombyte, och då måste du skaffa dig Ja, naturligtvis behöfyer jag ltombytea sade mrs Courtenay en smula snäft, och om mr Templemore hade stannat här, i stället för att rymma sin väg, så hade han kunnat taga oss med sig någonstädesa Aldrig kunde någon. mevniska vara mera okunnig om att hon var i vägen, än mrs Courtevay var det. 3 Jag förmodar att mr Templemore är i London och roar sig., svarade Dora; och London skulle inta duga för oss, mamma. Du bohäfver stillhet och ro efter den skakning du upplefvat. IHvarföre skulle vi inte fara till Irland ? Mitt söta barn, sade mye Öuartenay helt bestört, hvad skulle väl din man säga? pk varföre skulle han: väl säga någonting om det? svarade Dora lugnt; jag har ingen anledning att tro att han saknar mig pu. Han kommer nog och söker upp mig, när han saknar mig, mamma. : Å Hon talade aå lugnt, skenbarligen med -så