aFarväll sade hon tankspridt. Hon räckte honom sin kalla hand, John kände, att antingen han stannade eller aflägsnade sig, skulle a icke medföra någån firändring i hennes hf, Han gick nedåt vägen, åtföljd af betjenten, som bar kappsäcken, och såg sig icke tillbaka. Dora stod likväl och såg länge efter honom. Äfven sedan han var ur sigte; stod hon der och atundades honom, Han kunde ga,ut i verlden och arbeta och sträfva — och äfven glömmå, Öm Jag bara kunde glömma tänkte hon, då hon slutligen vände sig bort. Ack, om jag kunde det! Hennes hjerta klappade — aa hennes varelse skälfde af sinnesrörelse. Glömma! tänkte hon. O: Gud, måtte jag aldrig någonsin glömmal Och hon hade rätt derati. Det ligger nåEn både lidelsefullt och luft i ninpet al n förlorad sällhet; detta är en af de få saorger vid hvilka vi fästa oss med kärlek, Proserpina glömde alärig, berättas det, de blommor, som hon hade plockat på Ennas slätter, då mörkrets konung förde henne bort, Äfven om han hade burit henne till Olympen i stället för till ITadeas, skulie hon dock icke glönit dem. Aldrig skulle han der åter kunnat finna så vällnktande violer eller så täcka anemoner. Odödlig gudinna som hon var, hade dock äfven hon en ungdom, och såg med fåfäng längtan tillbaka till dess gyllne portar, som vara. stängda för evigt. Tiden kände icke få hennes skönhet att vissna, och äldern kunde icke bleka den; men det var dock något som det förflutna hade i sin ego och som hon aldrig mera kunde återfå, Men att minnas är tyvärr icke detsamma som att åta, och ehuru det låg ett leende på Doras läppar, då hon gick tillbaka till sin mor, var äfven ett beslut fattadt i heunes hjerta,