så Jljuft, hon, hvars förlust bade bragt honom till grafvens rand, skulle hon behand las likt en stundens älskarinna af den man, som hade beröfvat honom Nfyets glädje? — Om jag kunde döda honom, skpilg jag göra deti tänkte John Luan i det han bet ihop sina tänder. Ja; han skulle i detia ögonblick gerna ha mördat mr Templemore och naturligtvis gift sig med enkan. Det är väl att en mepniskas tankar icke alltid bli nttalade; det är också väl att de tankar och öpsknidgar, söm kömma in i hennes hjerta, när non sömnaåt uvfren UPpen jur frestaren, som kommer till en hvar i dessa stunder —— dej är väl, säger jag, att dessa icke stanna qvar, annat än hos den vansinnige och den elake. John Luan var idgendera delen. Men han var icke heller så synnerligt god, ty godlynthet är icke godhet. Han kunde vara butter och hämndlysten, då han ansåg sig förorättad, och från detta ögonblick hatade -han mr Templemore, hyilken han föröfrigt aldrig hade älskat. Någonting af detta såg Dora, ty hon tänkte: Jå, John, den lefvande äkte mannen har skaffat den döde brodren hämnd på den trolösa systern; men allt hvad hon sade, i det hon sag nedåt vägen, var; Jag afundas dig, Jahn, jag afundas dig. Dina bekymmer äro tunga, dina sorger grymma, och du är allena — men ändå afundas jag dig. Du kan gå uti verlden och arbeta och sträfva och kanske äfven nå ditt måla je Med hvilken lidelsefull ; längtan skådade hon icke nedåt vägen, som slingrade sig bort mot. den verksamma staden der nere. Men för honom hade hon ej någon blick, Han såg det och känderdet. Jag mäste nu atlägsna mig, sade han med en viss brådska, oFarväl Doram