ville icke vänta med att lemna Les Roches till dess han blef fullkomligt återställd, och Dora sökte icke hålla honom tillbaka. Ju snarare allt vore förbi, desto bättre. Mrs ÖCourtenay hade varit mycket sjuk och klen allt sedan den der förfärliga aftonen, då hennes svägerskas vanvett bröt ut, och Dora :-tide icke sin kusin längre än till Les Roches grindar. Der skildes de från hvarandra. Jan aflägsnade sig för att återtaga ett Hf fullt af mider, hyilkat tillika var beröfvadt allt hopp, som en gång hade gjort det dyrbart, och han betraktade henne under sorgsen tystnad, Mrs Courtenays klagovisor öfver att mr Templemore icke skref hade berättat Jobn en sorglig historia, hvilken Doras bleka anlete ny fullbordade. Han visste ingenting om de omständigheter, gom hade åtföljt hennes giftermål, eller om de orsaker som hade alägsnat hennes man, och ännu mindre kände Kan till den förbindelse, hvaruti han sjelf stod till hennes sorg; han såg endast denna sorg, och då hon stöd så mått och trött framför honom, såg han på henne med mörk, svartsjuk smärta. Hvem var denne kalle man, som Dora kunde älska så högt? Hvilken rättighet hade denög främling, denne man, som i så många år hade varit föremål för hennes afsky, den lycklige medtäflaren, som hade lagt Paul Courtenay i grafven, att ban så kunde röfva andra män och rycka lifvets Hjufya pris ifrån dem, för att sedan kasta bort dem sä der atan barimhertighet fett ögonblick var John Luan sin mors son; om en tanke eller. en önskan af honom hade varit tillräcklig att tillintetgöra mr Templemore, skulle Doras man ha upphört att lefva. Hara, hade han förlorat henne för detta? skulle den flicka, som han. hade älskat i så många år, hon, om hvilken han hade drömt