Aftonbladet – 3 december 1868, sida 2

intet tecken till verklig sorg eller samvetsqval hos sin maka; ingenting utom stolthet och synd — trotsig, ehuru besegrad och uppdagad. Dora, sade han ännu en gång, detta är en hård pröfning; kanske att vi inte skulle kunna genomgå den så lugnt och tryggt, om jag stannade här. Jag vill inte att den oförrätt jag lidit skall komma mig att glömma den ställning, i hvilken jag står till dig. Jag skall derföre aflägsna mig för en tid. Då jag kommer tillbaka, skola vi båda ha lärt att iakttaga tystnad om ett ämne, som aldrig mera får komma på tal oss emellan. Han sade helt kallt, när jag kommer tillbaka. Ingen skymt af glädje lyste i hans ögon, utan hans blick var hela tiden matt och trög, medan han yttrade dessa ord. Han bar sin börda så tåligt han kunde, men det var en. börda, och i sitt hjerta hatade han den. Ater knäppte hon ihop sina förtviflade händer och lyfte sina ögon till himlen i förvånad klagan öfver hans orättvisa och hennes elände. Jag är inte svartsjuk, sade hon, men det finnes oförrätter som inte kunna uthärdas, och denna är en bland dem. Du gifte dig med mig för två veckor sedan, och nu är du trött vid mig och reser bort. Jag är inte svartsjuk, men om du hade gift dig med Florence, skulle du ha behandlat henne sa Om jag hade gift mig med henne, svarade han strängt, i det hans kind blossade af vrede, skulle jag åtminstone inte blifvit narrad dertill. Dora kände att hennes sak var pröfvad och dömd; hon kände allt hvad en menskli; varelse kan känna vid att höra sin dom, d han sade detta. Pligten skulle föra honom tillbaka till henne, mena kärleken var förbi. Hon hade icke något hopp om att återvinna denna, men gjorde en förtviflad ansträngning för att rädda sin heder. Mr Templemore,, sade hon, den oförrätt ni lidit är stor, men så är äfven min. Ja är en stblt qvinna, Ni torde derföre möjli