Aftonbladet – 3 december 1868, sida 2

Hon knäppte ihop sina händer och såg på honom. Var detta hennes ömma, passionerade man? Var detta den man som åtminstone under två veckors tid hade tillbedt benne? Hon var hans hustru, och han glömde det icke. Det var således på detta sätt som det skulle slutas. Hon hade varit en timmes leksak, sultanan för en dag, men han var icke någon österländsk despot, utan en kristen gentleman; och det fanns lag och rätt, och hon var hans hustru, och han glömde det icke. Gud hjelpe mig! var allt hvad hon kunde säga. Han betraktade henne. Han hade förnekat hennes brottslighet inför Florence; men i sitt hjerta trodde han det. Han trodde att hon hade varit sin tants hemliga medbrottsling, och att hon hade bedragit honom, kanske af ärelystnad, kanske af kärlek. Hvilketdera det var, så kände han sig vara hennes offer. Det låg icke i mr Templemores natur att tänka sådant och icke känna förtrytelse deröfver. Han nästan hatade henne i detta ögonblick, icke endast för det bedrägeri hon hade understödt, utan derföre att hon hade skakat sjelfva den innersta grundvalen af hans tro. Om hon var falsk — hvem var väl då att lita på? Men så bitter hans förtret var, så var han dock herre öfver sig sjelf och föraktade att förråda det; hans naturs ädelmod gjorde uppror vid tanken på att förkrossa denna förödmjukade qvinna, och det låg medlidande i hans ton — ett medlidande, som stack hans hustru, då han sade: Dora, detta är en svår pröfning, låt oss genomgå den så förståndigt som möjligt — vi ha en hel lifstid framför oss. Låt oss vara tåliga! Jag skulle vilja gifva mitt lif för att kunna befria... sade hon i låg ton; jag skulle vilja gifva mitt lif, om jag kunde göra att dessa tre veckor aldrig existerat, mr Templemore. Intet annat ord af afbön eller ånger gick öfver hennes läppar Mr Templembre såg