Aftonbladet – 3 december 1868, sida 2

Ni måste tro mig, äfven om hvarje röst på jorden fördömde mig — gör ni det? Hon vände sig plötsligt emot honom, med en glöd på sin kind och en stråle i sina ögon, som gjorde att han kände sig både bländad och förtrollad. Han hade aldrig älskat henne högre än i detta ögonblick. Han kunde icke motstå henne — han kände sig plötsligt slagen och besegrad. Med tårar och smekningar sade han henne, att han älskade henne — att han trodde på henne, sin dyra, aktade, älskade hustru. Och du reser inte? sade Dora, leende genom tårar. Reser! Allt sådant hade han glömt, och på samma gång allt tvifvel. Han var åter hennes älskare — hennes ömme, förtjuste älskare, och hvad kunde väl skilja dem åt? Men det finnes många svartsjuka vrår i en qvinnas bjerta. Denna plötsliga ömhet var icke hvad Dora ville ha — ty denna hade hon kanske aldrig förlorat. Hon gled sakta från mr Templemores sida, lade sina båda händer på hans axlar och såg in i hans ansigte. Aldrig förr hade han sett denna forskande, genomträngande blick i hennes milda, strålande ögon. Mr Templemore, sade hon, gif mig ert hedersord, att det i er själ icke längre finns det ringaste tvifvel mot mig! Heder! Det ligger någonting så sällsamt högtidligt i detta ord. Det är mera än ett blott vädjande till sanningskärleken, och så helig denna ed är, är det andra något ännu mera. Heder! det är den rena källa, hvarifrån några af våra ädlaste dygder leda sitt ursprung — den är mandomens skönaste prydnad. Den är något, som hvarken qvinna eller man ostraffadt kan besudla eller fläcka. Vi kunna synda, ångra och få förlåtelse; men åtminstone på jorden kan icke en förspilid heder bli återställd. Mr Templemore skulle velat gifva hvad som helst för att bli i stånd att uppfylla sin hustrus anhållan. Några af de ord, hon hade uttalat, hade upprört det innersta djupet af hans hjerta. Han skulle vetat gitva henne hvad sum helst