Aftonbladet – 3 december 1868, sida 2

gen kunna föreställa er min blygsel och mir förödmjukelse. Edra gåfvor, edra smekningar, er ömhet kunna endast såra mig nu då jag vet att svek och bedrägeri gjorde den till mina. Jag har redan sagt det, och jag säger det ännu — jag skulle gerna dö, om jag kande återgifva er er frihet. ennes bleka ansigte var i hög grad intagande; det låg eld i hennes ögon och ett stolt leende på hennes läppar, som gick rakt till hennes mans hjerta. Kärlekens halfslocknade glöd låg der ännu, och det skulle ha behötts bra litet — några få smekningar några få ömma ord — för att åter tända der gamla lågan och besegra honom. Men Dora var, såsom hon sjelf sade, en stolt qvinna. som kände sig sårad af den ringaste misstanke, att hon kunde nedlåta sig till någonting sådant. Icke om hon derigenom kunnat försäkra sig om en evig kärlek, hade hon nu varit i stånd att slå armarne omkring halsen på den man, som hon hade blifvit påtvingad, och som tydligen ansåg henne vara medbrottslig i bedrägeriet. Somliga sakerbero icke endast af viljan, utan äfven af förmågan, och hon saknade förmågan att göra det. Hennes köld var olycksbringande för hennes sak. Mr Templemore kunde i tankarne förena allt hvad hon sade med hennes brott, och ehuru tanken på detta brott pinade och plågade honom, kunde han likväl icke blifva den qvitt. Hade icke hennes tant förklarat det? Hade icke hennes mor förrådt det? Hade icke Florence bekräftat det? Och bekräftades det icke äfven af hans eget omdöme? Var det väl möjligt att en dylik komplott kunde bedrifvas inför hennes ögon, och att hon aldrig skulle misstänkt den, ehuru hon från början var förberedd derpå? Ack, om han bara kunde tro henne vara så enfaldig och så oskyldig? Men han kunde det icke, och hans själsqval taläde genom hans röst, då han sade: Ack, Dora, Dora, huru kunde du tillåta det? Huru kunde du så förneka ditt eget bättre jag? Jag hyste ett sådant förtroende till dig. Om det fanns en varelse gom jag