Aftonbladet – 3 december 1868, sida 1

Kristiania den 30 November. Förhandlingarne i storthinget ha ännu icke hunnit förbi den ståndpunkt, på hvilken de särskilda, mera framstående medlemmarne — ty om fast organiserade partier med bes stämda programmer är det ej fråga — genom diskussioner om mindre vigtiga ärenden -Ipröfva hvarandras krafter och söka åt sig samla anhängare till de förestående stora drabbningar, hvilka vanligtvis levereras först under senare hälften af storthingets sammanvaro. Ett par sådana förpostfäktningar ha egt rum, och en af dem, hvilken vände än omkring storleken af pension, som skulle tillerkännas skalden och vetenskapsmannen -professor Velhaven, hvilken tagit afsked från sitt embete, väckte en uppståndelse, hvars resultat-i sjelfva verket icke blef något annat, än att man fick se, hvilken lust det konservativa lägret har att komma den liberalaste af de liberala bland storthingsrepresentanterna, J. Sverdrup, in på lifvet. Med en ytterst ringa majoritet, nästan uteslutande bestående af landtdistrikternas representanter, bestämde storthinget nemligen Velhavens pension till 800 -i stället för 1000 : spd., som minoriteten röstade för, och detta beslut uppstod genom en debatt, som. var föga behaglig, emedan man med stor ensidighet sökte genom estetiska och konsthistoriska deduktioner bestämma pensionstagarens värdighet till en större eller mindre pension. Debatten var, såsom sagdt, föga uppbygglig, och båda de stridande parterna gjorde sig skyldiga till stora öfverdrifter; utgången var beklaglig, ty i sådana saker kan det icke annat än försvaga nationalförsamlingens anseende, om den icke har nog. ädelmod och storsinthet att sans phrase låta ett statsanslag gå igenom. Någon himmelsskriande orättvisa kan man -deremot egentligen icke säga, att pensionstagaren led genom den utgång, saken fick; 800 spd. i pension i förening med en lön af ett par hundra spd. i egenskap af hofbibliotekarie kan ju icke kallas någon , verklig csvältutfodring för en man, som från sitt 33:dje år har suttit i ett väl aflönadt embete. Det begagnades emellertid till en agitation af plumpaste slag. Man företog sig att offentligen granska motiverna hos dem, som hade röstat för det lägsta beloppet och fann då — när jag tillägger, att denna granskning företogs af Morgenbladet, behöfver jag knappt anmärka: naturligtvis — att de: voro af den mest smutsiga beskaffenhet. Bland dem, som röstade för 800 spd., var äfven J. Sverdrup, hvilken tydligen förmåddes stå så fast vid sin mening genom motpartens öfverdrifter och öfvermodiga ton; öfver honom utgöt nu den dintelligenta opinionen sin vrede i ymniga skurar. Den upphetsade sinnesstämning, som denna sak verkligen ett par dagar väckte, och som nwv gör sin rund omkring i provinstidningarne, har dock åter lagt sig nagot, och allmänheten tyckes ha kommit på det rena med att man lyckligtvis icke i detta enstaka beslut får se något så synnerligen osvikligt bevis på det nu församlade storthingets inskränkthet och råbarkade gnideri. Redan nu har storthinget vid de öfriga anslag för vetenskapliga och andra ändamål, som det haft tillfälle att besluta orm, visat allt annat än-gnideri. I ett Par fall, då det gällde att bestämma statens bidrag till Bergens musenm samt till universitetsbiblioteket, beviljade storthinget till och med mera än regeringen hade begärt, och en hel mängd statsanslag till utgitvande af källskrifter till Norges historia, till diplomatarium norvegicum, till nationalgalleriet, till landskapsmålaren -Eckersbergs konstskola 0. s. v. gingo igenom utan ringaste motstånd. De storartade anslag, som redan gjorts till telegrafväsendet, kunna icke heller tolkas såsom tecken till en särdeles stor eftergifvenhet för den sparsamhetsvind, som blåste under vale, såsom en af storthingets talare nyligen uttryckte sig. Under behandlingen af två betänkanden från justitientskottet AZ 1 tycktes storthinget tvärtom finna ett visst nöje i att hejda den sparsamhetsvind, af hvilken -betänkandets författare, professor Aschehoug, här hade låtit inspirera sig; båda hans betänkanden, hvilka angingo efterskänkning af några små summor, som statskassan hade att fordra, förkastades, och skulden efterskänktes vederbörande gäldenärer. Under det att dessa små strider levereras på storthingets hittills icke synnerligen täta plena, arbeta de särskilda utskotten af all kraft på de betänkanden, genom hvilka de förbereda de dem tilldelade ärendena till thingets ompröfning och afgörande. Bland de frågor, som för ögonblicket ligga under behandling i utskott, är det en, för hvilken jag torde få förutsätta så mycket intresse hos mina läsare, att jag kan inlåta mig på en närmare redogörelse för dess betydelse och historia. Det är frågan om religionsfrihet för tjenstemän eller, korrektare uttryckt, frågan, huruvida tjenstemännens förpligtelse att bekänna statsreligionen skall fortfarande fastnaglas genom ett grundlagsbud, såsom händelsen nu är, eller om det skall öfverlåtas åt den vanliga lagstiftningen att bestämma embetsmännens förhållande till statens offentliga religion. Så frisinnade än de allmänna grundsatser voro, på hvilka den norska grundlagen år 1814 blef byggd, stod denna dock i afseende på aktning för trosfriheten på en mycket låg ståndpunkt. I dess -92 fanns nemligen och finnes ännu i dag ett stadgande, att till embeten i staten få endast de norske medborgare utnämnas, som bekänna sig till den evangelisk-lutherska religionen, Orsakerna till detta rigorösa stadgande likasom till hela den religionsofrihet, som var rådande inom vårt samhälle ända tilldess dissenterlagen år 1845 blef antagen af storthinget, var väl närmast den, att man då i Norge nästan endast till namnet kände andra religionssekter än den lutherska, Rättighet till offentlig religionsöfning hade blott de reformerte enligt några dem beviljade privilegier från 1747; men till och med mot dem var det uttryckliga förbudet riktadt, att de icke finge göra några proselyter eller i sina skolor i närvaro af barn, som tillhöra vår tro, tala om den reformerta religionen, likasom deras prester förbjödos att tala till vår religions förklenande. eller offentligen angripa hennes dogmer. Herrnhutarne voro tolererade; men det ålades dock genom en kansliskrifvelse af den 19 December 1778 presterskapet att hålla ett vaksamt öga på dem, I fågra städers privilegier voro föreskrifter intagna om större religionsfrihet för deras invånare, t. ex. i Hammerfest, Vardö, Tromsö, Krisand AaAnh LK radullaotad hyuavact alla ferm