Aftonbladet – 1 december 1868, sida 3

hvilken lugn, trygg röst hade hon icke kallat honom Richard! Jag ber så mycket om ursäkt! utbråst Florence i bitter ton. Jag kom hit för att upplysa er, men finner att ni redan är upplyst. Jag kunde ha besparat mig sjelf besväret att komma; men, som ni ser, är jag lika enfaldig och dåraktig som alltid, och jag trodde mig bara -behöfva tala för att demaskera mrs Luan och rättfärdiga mig, äfven ehuru det var för sent. Mr Templemore kunde icke undgå att känna ett både ömt och djupt medlidande för denna vackra, men inskränkta varelse, medan hon så talade. Hon-hade icke något omdöme, icke någon stolthet, icke ens någon värdighet, men hon hade blifvit skamligt förorättad, och det sårade honom; att han, som en gång hade ilskat henne så ömt, hade blifvit gjord till verktyget för denna oförrätt. Dora skulle aldrig ha handlat så. Men utan tvifvel borde sjelfva hennes enfald, likt ett barns, ha gjort Florence fridlyst för rättsinniga hjertan, ty uru kunde en så ytlig och inskränkt vaelse motstå äfven det mest genomskinliga constgrepp och rädda sig undan en utlagd nara? Det var förtrytelse, det var sorg och örelse i mr Templemores röst, då han nu sade till henne: Farväl, Florence — Gud välsigne er! Vi iro kusiner; vi ha varit vänner och vi voro imnade att bli ännu mera för hvarandra. Låt inte den låghet, som skilde oss åt, segra inda derhän, att den bryter det gamla banlet. Ni har inte någon bror att beskydda ;r, ingen nära slägting att omhulda er, men som ihåg att pi har mig. Mrs Logan svarade icke, men färgen på rennes kind blef djupare, och då hon nu stod ned sin hand innesluten i hans, tävkte hon,