Aftonbladet – 1 december 1868, sida 3

ss — det torde kanske räcka i åratal — nen ljuset skall återvända, såsom morgonen öljer på natten; och ehuru ålderdomen kan ia kommit och ungdomen flytt under tiden, å skall dock hans kärlek bli välkommen, vore let också endast för de två lyckliga veckor an skänkt mig. Men han måste göra mig ättvisa — ja, han måstel Hon återvände in. Hon behöfde se honom ich tala med lionom i detta-ögonblick. Hon ände inom sig en ström af stolt och öm välalighet — af ord, som. skulle komma från weones hjerta och som måste nå hans. Hon rågade hvar han var. I förmaket, sade Fanny, men utan att tillägga, att Florence rar hos honom. Slaget föll tungt på Dora, lå hon såg dessa tva; och så lugn hon så it var dock hennes hjerta fullt af bitterhet lå hon lemnade dem. Han var tillsammans ned mrs Logan. Om hon hade kunnat undrika den ene fienden, skulle hon dock icke undkommit den andre. Om hennes tant icke ade talat, så skulle Florence ha gjort det. Hon gick upp till sitt eget rum. Det var omt, Solen lyste in genom det öppna föntret; och vinden fladdrade i muslinsgardierna; men ingen öm make satt i länstolen ch väntade på sin hustrus återkomst! Han var nere hos mrs Logan! Jag måste kläda mig ll middagen, tänkte Dora med en suck. on skakade ut sitt ånga hår och började långsamt att kamma let. En solglimt föll på de rika flätorna och förvandlade dem till guld, och Dora erinrade sig huru en morgon, på Deenah, hennes man, då han plötsligt kom och fann henne så, hade beundrat detta vackra hår och lyft upp det med en smekande hand och sagt att det var makalöst. Han älskade mig då! tänkte Dora med en suck. Han älskade mig då! (Forts.)