Aftonbladet – 30 november 1868, sida 3

; terlemnade en icke mycket lång, ien tjock el j strimma, som lyste starkt och skiftade i flere fär ger. Under det att många stjernfall visade et blödande hvitt ljus, hade andra en vacker rö förg och andra åter ett utprägladt gult ljus. Mång af de eldstrimmor, som stjernfallen efterlemnade förvandlades efter kand till ett fint och svagt 1y sande moln, hvilket kunde ses i flere minuter, un jder det att det långsamt förändrade form, uta; att märkligen förändra plats på himlahvalfvet Stjernfallen rörde sig i högst olika riktningar ocI märktes än vid horisonten än högt uppe på him melen; men alla, kvilkas riktning kunde iakttagas rörde sig med undantag af tvenbe på tet sätt, at de tycktes hafva kommit från ett ställe i stjern bilden Lejonet, oaktadt denna stjernbild unde; nattens opp betydligt förändrade ställning på him melen. Iakttagaren trodde sig finna, att utgångs punkten låg ungefär der, hvarest den räta linier mellan Regulus och stjernan i Lejonet stöter tillsammans med en annan linie, som drages vin kelrätt från stjernan y mot densamma. Det torde för öfrigt böra tilläggas att detta fenomen, så märkvärdigt det i och för sig sjelf är, likväl är långtifrån någonting nytt, utan är för de stjernkunnige väl Pekant under namnet Novembermeteorerna eller Nc ovemberfenomenet, och att de meteorsvärmar, som räknas hit,gahska ofta hafva visat sig, mången gång vide mera lysande än nu, men ständigt omkring medlet af November och med gin utgångspunkt i närheten af stjernan y i Lejonet, Man har historiska underrättelser om 14 särskilda tillfällen, då Novemberfenomenet visat sig särdeles praktfullt och derför väckt allmän upprksamhet. Detta inträffade under åren 902, 931, 34, 1002, 1101, 1202, 1366, 1533, 1602, 1698, 1799, 1832, 1833 och 1866. Man har sökt att förklara letta fenomen genom att antaga, att en otalig nängd mineraliska mindre kroppar röra sig i en lock omkring solen och tillsammans bilda en ringormig grupp, i hvilken likväl de särskilda meteoer, som höra till gruppen, antagas vidare tillryggaägga sitt gmlopp kringssolen på 33, år och i en nycket aflång bang, hvars längdaxel är omkring 0 gånger så stor som jordens medelafstånd från olen, under det att de, då de äro solen närmast, afva omkring samma afstånd från honom som orden (20 millioner geogr. mil). Meteorringen nåste antagas hafva ett sådant läge, att jorden mkring, medlet af November går igenom den och lå ri ig i nästan motsatt riktning med den, vari råeteorerna sjelfva röra sig. Betänker man u, att jorden rör sig framåt med en hastighet af geogr. mil i sekunden, och att meteorerna likades röra sig med en utomordentligt stor hastiget i motsatt riktning, så kan man finna det förlarligt, hvarför de, då de stöta på vår luftkrets ch fara igenom densamma, blifva glödande, Att Ila meteorer, som hänföras till. Novemberstjernlen, tyckas komma från sammå ställe i Lejonets jernbild, förklaras deraf, att jorden just på den d, då den sammanträffar med meteorsvärmen, rör g i den riktning, som betecknas genom det uppfna stället på stjernhimmelen. För att förstå, uruledes stjernfallen kunna synas utgå från en ch samma punkt och derifrån spridas till alla sior, oaktadt de inträda i luftkretsen i parallelt pande banor, behöfver man endast komma ihågl. et bekanta förhållandet vid en bred och mycket ng all, att dess parallelt planterade trädrader ke för en åskådare vid allens ena ända visa sig m parallela, utan tyckas löpa tillsammans vid lens andra ända. Af de utländska tidningarne erfar man, att detta nomen blifvit iakttaget på många andra ställen Europa.