Aftonbladet – 27 november 1868, sida 3

frågade han mildt förebrående, Detta är en alltför bedröflig syn för dig. Ett högt, ohyggligt gapskratt från sjuk sängen gaf stöd at hans ord. Mrs Luan upplyfte sitt nedböjda hufvud och såg på dem. Dora stod vid sin mans sida. Hans arm omslöt henne med beskyddande ömhet; hennes ögon sågo upp i hans med någonting mera än kärlek 1 sin blick, med ungefär det uttryck af längtan och förtviflan, som man kan tänka sig hos en fallen engel, hvilken kastar den sista blicken tillbaka i det förlorade paradiset; ty hon tänkte: Nu är stunden kommen! John Luans mor reste sig upp, då hon blef dem varse, och mr Templemore såg tant och niece vexla en så sällsam blick, att den väckte hans förvåning. Hvarföre stirrade mrs Luans jgon så vildt på hans hustru, och hvarföre ef Dora så likblek, då hennes ögon mötte lem? Han började förstå, att något, som angick honom, och hvarom han blifvit hållen okunnighet, låg doldt under dessa tysta ;gonkast. Hvad kunde det vara? Hvarföre ade Dora följt efter honom? Huru står det till med er son, mrs Luan? rågade han i allvarlig ton. i Huru det står till med honom? upprevade kon förirytsamt, Hvarföre frågar ni let? Hvarföre kommer ni hit? Hvad är det om för er begge hit? Kunde ni inte bli härfrån! Är det för att håna honom som ni kommer? Se på dem, John — se på dem! År denna qvinna från sina sinnen, såsom Jora säger,, tänkte mr Templemore; eller ivad står på?n Gå er väg! Bort — eller jag skall komma r att ångra att ni kommit hit till honom ! Mr Templemore rörde äg icke, och Dora ängde sig endast fästäre intill honom, men