och en dödlig matthet sänkte sig öfver henne. Hennes mor älskade henne, men huru skulle hon väl bli till mods då hon finge veta att han blifvit narrad att gifta sig med henne! Tant, sade hon och återvann med en stark ansträngning sin fattning, ni får inte göra någonting sådant. Gud skall veta, att om jag kunde godtgöra den oförrätt som mr Templemore och äfven mrs Logan lidit, jag gerna ville göra det, äfven om mitt hjerta skulle brista dervid; men jag kan det inte, vi äro vigda vid hvarandra, bundna för lifvet; ni får inte säga det — ni får inte säga det! Hon lyfte sin hand med en lugn, befallande åtbörd, lik en som yttrat en obestridlig sanning. Men mrs Luan skakade tillbaka två mörka lockar, som hade fallit ned öfver hennes ansigte, och betraktade henne med en blick så utmanande som en tigrinDs, hvars unge man röfvat. Tänk på min gosse, sade hon, och vänta inte någon barmhertighet. Jag har gifvit dig en rik man, och du endast hånar och förebrår mig för det. Tror du att jag vill se honom dön, tillade hon, nickande bort åt sängen, och se er båda sofva lugnt och lefva lyckliga? Nej, nej! Det tjenade ingenting till att resonnera med henne. Detta var icke förebråelse, ånger eller ens sorg; det var förtviflans vanvett. Det var af ingen nytta att resonnera, men det kunde kanske vara af någon nytta att bedja. Dora var utom sig af fruktan och oro. Hon gick bort till sin tant, fattade hennes händer och tryckte dem med en passiorerad rörelse till sitt bröst. Tant, skona mig! sade hon. Hvad har jag väl gjort, efter som du hatar mig så? Var jag inte nästan som en dotter för er? Hvarföre ligger han och yrar om dig? inföll mrs Luan, Jag födde hönöm, jag gaf