Från sina sinnen! Hon var alldeles lugn fören halftimme sedan Ja, det är hon alltid inför dig, svarade Dora med ofrivillig bitterhet. Mr Templemore gaf S något svar; men hans hustrus sätt föreföll honom besynnerligt. De promenerade tysta vidare, tilldess .de kommo fram till den stenbänk, der Dora en gång hade sett sin man och Florence sitta vid hvarandras sida. Aldrig hade detta lugna och ensliga ställe sett mera dunkelt och svalt ut än nu. Aldrig hade dess gröna skugga varit mera lockande än denna varma eftermiddag. Låt oss hvila här,, sade hon. Han satte sig ned utan, några invändninar. Längre fram förstod han denna föränring i sin hustrus sätt, somnu förvånade honom; längre fram förstod han Kvarföre hon så plötsligt gick öfver från förtviflad sorg till feberaktig munterhet. Han ville icke resa — han ville icke tro hvad hon påstod om mrs Luan. Hon kände att hon var dömd, att hon icke hade något mera att hoppas; nåväl, så ville hon i alla fall vara lycklig och älskad, medan lycka och kärlek ännu stodo benne till buds. Hon hvilade sitt hufvud mot hans axel med ovanlig förtrolighet; hon såg upp på honom med sorgsen, ehuru oförställd ömhet och sade med förtvifladt mod: Det förekommer mig stundom omöjligt att du skulle älska mig. Säg mig att du gör det, för att jag må tro det och vara lugn. Mr Templemore var icke fallen för att komma fram med försäkringar och ömma förklaringar; men det var någonting: i hennes blick och ton, som rörde de innersta strängarne i hans hjerta. -Han besvarade hennes fråga såsom en kärleksfull man alltid torde svara, då en sådan fråga göres honom