en fördelning af initiativet på medverkande privatkrafter utvidgar sig ansvarets krets äfven till dessa. Det torde kunna anses såsom erkändt, att det knappt finnes någon institution, hvars lyckliga trefnad till den grad kräfver allmänhetens medverkande delaktighet som skolan. Skolan måste nödvändigt vara grundad på folkets förtroende och kärlek; det är derifrån, den skall hemta sin bästa lifskraft. Och just derför att den till högre bildning uppfostrande skolan hos oss verkar under till en del svåra förhållanden, är det för oss så mycket mera nödvändigt, att sjelfansvarighetens princip göres gällande i det praktiska lifvet, och att genom institutionerna alla kallas att pligtenligt arbeta med. Men detta kan endast ske genom förverkligande af den demokratiska satsen: allt icke blott för folket, utan äfven genom folket. Af den, som man beröfvar all rätt och röst, kan man icke fordrå deltagande och intresse. Der ingen rätt finnes, der kännes icke heller någon pligt. Genom att hemta saken ur de närmast intresserades händer påtrycker man hvarje sjelfständigt sträfvande en privat karakter och försvagar det patriotiska intresset för det allmänna bästa. Den högre allmänna bildningen är en allmän sak, alla deras sak, som stå i förhållande till denna bildning antingen såsom gifvande eller mottagande. De gifvande äro lärarne, hvilka i många fall skola finna sin verksamhet dels korrigerad, dels stödd genom en institution, hvarigenom de ständigt sättas i beröring med allmänheten, och som, ifall man icke ville medgifva åt dem ett ord med, lätteligen kunde tänkas komma i den ställning, att de måste gifva hvad de icke ha. De mottagande äro barnen, hvilkas ord i laget tillkommer deras naturliga förmyndare, föräldrarne. Dessa eller i allmänhet det distrikt, af hvars uppväxande ungdom skolorna besökas, äro de närmast intresserade, de, för hvilka skolornas lyckliga verksamhet är af största vigt, och af hvilka man derför också kan vänta det största intresset för att utrota alla hinder och befrämja alla vilkor för denna verksamhet. Det är i enlighet med den konstitutionella principen om de särskilda medborgarnes sjelfansvarighet som samhället fordrar tillfälle att se med egna ögon och personligen förvissa sig om, att hennes angelägenheter vårdas i öfverensstämmelse med de principer, det erkänher såsom de sanna och riktiga. Allmänheten kan derför icke med fullt förtroende och sympati omfatta en inrättning, till hvilken hon står i ett uteslutande passivt förhållände. I alla händelser skulle allmänhetens förtroende för skolan bli starkare, och hennes deltagande innerligare, om hon genom sina ombud hade tillfällestill en viss delaktighet i hennes styrelse och isynnerhet till att söka få möjliga brister afbjelpta; och skolan på sin sida skulle ha en sporre mera och kunde arbeta med större säkerhet, om hon hade tillfälle att inverka på folköfvertygelsen och förvissa sig om, att hon hade ett stöd i folksympatierna inom sin krets. I allmänhet skulle den ständiga vexelverkan mellan skolan och folket lemna trygghet mot stillastående och förstening. Så långt förslagets upphofsmän. Hvad de öfriga punkterna angår, så kan det helt visst icke annat än gillas, att man försöker inrätta skolan så, att hon gifver det största möjliga tillfälle att fästa afseende vid de lokala: och individuella förhållandena. Regeringsförslaget har härutinnan tagit ett stort steg framför de nuvarande förhållandena; det privata förslaget går ännu ett steg längre, och det vore önskligt, att detta redan nu kunde tagas utan fara för den lagmässiga organisation, som skolväsendet naturligtvis lika väl som hvarje annan allmän institution måste vara underkastad. Länge nog har studiet af de klassiska språken varit uppstäldt såsom ett nödvändigt vilkor för hvar och en, som vill inträda i statens tjenst, och det är ett så inrättadt studium, att i nio fall af tio dess resultater ha varit alldeles omärkliga. En reform, som gör slut på de klassiska studiernas allenaberättigande i detta afseende, har så länge påyrkats, att anspråket snart måste tillfredsställas, om det icke skall riktas på saker, som icke kunna