Mrs Luan skrattade bittert. Nå, så ge mig bara en enda dag, tant! bad Dora. Låt mig. vara lycklig och älskad till i morgon. Mrs Luan skakade, envist nekande, på hufvudet; men Dora hakade sig fast vid henne i enträgen, brinnande bön. Ge mig bara ena enda dag!, bad hon. Bara en enda! Jag har ännu inte varit gift i tre veckor. Låt mig vara lycklig nägra få timmar ännu! Och om mina böner höras i himlen, huru skall jag inte då bedja att stackars John måtte få lefval Stackars Dora, hon bad om att få bli lycklig, då det just var hennes lycka som var hennes synd. Släpp mig! sade hennes tant buttert. John Pehölver mig. Dora reste sig upp utan att säga ett ord och befriade mrs Luan från sin omfamning; derefter tvang hon sig att säga helt lugnt: Tant, jag hoppas att ni skall finna mera nåd i himlen än ni visat mig; och med dessa ord lemnade hon rummet och gick ned. Hon gick barhufvad nediträdgården, utan att bry sig om solhettan. Hon kände sig alldeles utom sig af sorg. Hennes stolthet sårades af den tanken, att hon hade blifvit tvingad på mr Templemore, och hennes hjerta led på förhand vid tanken på hvilka hans känslor skulle blifva då han finge veta det. Skulle hans kärlek återvända till den förorättade qvinna, som hennes tant hade bedragit. och lemn. henne, hans olyckliga hustru, beröfvad allt det som var henne kärast i verlden? Det var en plåga att tänka derpå — en plåga så bitter, att hon stod stilla och undrade att bon icke dog af sorg vid blotta tanken derpå. Dora, sade en öm, förebrående röst. Hon vände sig om med en glad bäfvan.