honom di, jag uppfostrade honom under fattigdom och sorg, jag skulle gerna ha dött för honom, och så är det för dig som han ligger och yrar. Tror du att han låge här i hjernfeber, om han hade funnit mig död? Ni vill således inte visa någon barmhertighet? svarade Dora och släppte sin tants händer. Mrs Luan såg på henne i butter tystnad. Hela den lidelsefulla irländska häftigheten i Doras natur vaknade nu upp. Hon sjönk ned på sina knän framför sin tant och lyfte upp sina hopknäppta händer. Ha förbarmande! ropade hon. För Johns skull, ha förbarmande med mig! Var tyst, på det att Gud måtte höra edra böner och skänka oss båda hans lif. Låt mig behålla min man — låt mig behålla honom. Han är mitt lif, mitt allt, och han älskar mig — han älskar mig. Skaka icke denna kärlek i hans hjerta genom en så grym bekännelse. Kom ihåg att han är min man; han måste glömma mrs Logan nu och älska mig allena. Jag vet att hans kärlek endast är en mans passion för ungdom och hvad han anser för skönhet; men ge mig tid, tant, ge mig tid och han skall lära att älska mig mera. bSlutligen skall jag vinna hela hans hjerta. Jag skall bli hans vän, hans sgällskap, hans maka — allt hvad en hustru kan vara för en man, om ni bara vill ge mig tid! Ack, om han hade sett henne då! Om han hade sett det bleka anletet, eldadt af bönens ångest, dessa djupa, lidelsefulla ögon — om han hade hört denna patetiska röst, förgäfves anropa en som icke kände någon barmhertighet! Dora såg att hon hade misslyckats, men hon bad ännu. Ge mig bara ett par dagar,, sade hon — bara ett par dagar, tant!