Aftonbladet – 26 november 1868, sida 3

I gossens egenh TU Ef Le Fn SS Fr me EE . MIT . Örn ändiga anteckning, att han vid tio års ålder fullständigt genomgått Cornelius och börjat Justinus. Atterbom anmärker, att han kunde läst Curtius senare, för sitt nöje. Man har, som bevis att Carl sjelf liknat sig vid Alexander, anfört orden: Memini me esse Alexandrum, non mercatorem; men då man erinrar sig, att yttrandet fälldes vid det tillfälle när man erbjöd honom en landvinning för afstående från hvad han ansåg såsom en helig pligt: att skydda lutheranernas religionsfrihet, så kunna orden lika väl innebära, att han ansåg sig vara en konung, icke en krämare. Saken kan synas likgiltig, men blir det icke, om man tillika påminner sig, att Voltaire, för att göra hjeltarnes likhet fullständig, tillagt Carl den vidunderliga afsigt att, liksom Alexander, vilja eröfra Asien, och berättar, huru han från Bender utsändt svenska officerare att npprätta plankartor öfver österländska städer, hvilken saga sedan upprepats i otaliga skrifter. Ursprungligen var det segrarens vid Narva, undernio år oafbrutna, segertåg, som föranledt benämningen af Nordens Alexander, sedan upptagen af Voltaire, liksom af dåtidens skalder och andra författare, samt fortsatt intill våra dagar. Huru sägnen, att Carl ämnat återuppsätta Stuartska ätten på Englands -Itron, befunnits lika grundlös, är af en nyare häfdatecknare ådagalagdt. Obemärkt må derför ej lemnas, att det licke är ur inhemsk källa, det är i en främmande skildring som Carl först förvandlats Itill. sagohjelte, och såsom sådan ännu vandrar kring Earopa. Ferney-filosofen kallar I sjelf sin historia amusante, och ingen lärer bestrida densamma denna egenskap. Med snillets skarpblick har han onekligen uppfattat många träffande drag hos bjeltekonunlif, än kanske någon; men olyckligtvis egde han för tecknandet af vistelsen 1 Turkiet nästan inga tillförlitliga urkunder. Han nödIgades förlita sig på dels de uppgifter han erhållit af holsteinaren Fabricius, — hvilken lingar med konung Augusts ledande minister, — dels på meddelanden af den från Frankrike till England flyktade handelskommissionären de la Montraye, — som uppbar pension af Carls fiende Georg I, hvilken han jemväl tillegnat sina Travels, — dels på Peter II:s så kallade dagbok, stycktals skrifven af andra och alltid vittne i egen sak, — dels lemburg, franska sändebudet Fierville (som sett Carl en enda gång), samt Poniatowsky, — hvartill slatligen kommo de upplysningar han erhöll från kejsarinnan Katarina, enligt hvilkens uppdrag han skref Peter I:s historia, hvari förekomma de största missgrepp i skildringen af czarens store motståndare. Det kan då mindre förundra, att det stundom blir (som Lagerbring uttrycker sig) något svårt att förena Voltaire med sig sjelf, och att ifrågavarande del af hans historia är betydligt underlägsen dess förra hälft, der han, bland annat, hade Adlerfeldt att tillgå. Han egde visserligen de offentliga handlingarne hos Nordberg, men var, som bekant är, i öppen strid med le bon chapelain, hvilken han anklagar att icke blott trahir la vörite, mais trahir la canse du genre humains Voltaire erkände dock sjelf; att hans historia egde väsentliga brister, och yttrade till grefve Scheffer i Paris, att han ville omarbeta den, så att den skullo bli le plus bel ouvrage qui soit encore sorti de sa plume. Beklagligen föll detta löfte i glömska. Fråga kan äfven uppstå, huruvida i allt fall författaren till la Pucelle dOrleans varit rätte mannen att fördomsfritt bedöma den Tugendheld, sedlighetens förebild, Carl XII. Emellertid har hans amusanta bok utgjort hufvudkällan för en mängd efterföljande teckningar af konungens vistande i Turkiet, och är det till viss grad ännu. En missuppfattning af Carls karakter ligger äfven deri, att man velat antaga vissa yttranden från hans ungdonrsåsor hans oföränderliga lefnadsåsigt, ehurtå denna, liksom hans omdöme, synnerligen i politiska frågor, genom erfarenhet och motgångar vunno en omfattning och en säkerhet, som någon gång väcka förundran. Gustaf III har, i sin karakteristik öfver hjeltekonungen, träffande målat det storartade af denna uppenbarelse, ju längre lejonet från Norden framskred på sin bana. Vid anförandet af Carl XII:s ord och hvad de stundom på hans något egna språk innebära, må ej förbises en ofta underliggande ironi. : Det är bekant, att han älskade skämt, isynnerhet under de senare ären, då han vid de svåraste motgångar och bekymmer sökte deri en förströelse för sinnet, nästan den enda hans lefnadssätt erbjöd. Han inskränkte sig ej, såsom med Svedenborg och Polhem, till gäckeri i matesi och gåtor i algebra (som den förstnämnde berättar), men han använde äfven skämt någon gång i sina krigiska förehafvanden, hvilket man minst skolat misstänka, och sådant dock med långväga beräkning. Ixempelvis må erinras om hans flera samtal med Gyllenkrook om Pultavas beligring, der konungens alla krigiska och politiska tillgöranden stodo i strid med hans för general-qvartermästaren yttrade mening. Naturligtvis kunde han i en så allvarlig sak ej vilja endast drifva med den ärlige mannen, under flera veckor. Någon annan förklaring lärer då svårligen gifvas, än att konungen velat ha sina ord genom honom spridda och allmänt trodda — hvilket lyckades — samt derigenom vilseleda fienden i afseende på den verkliga planen, som var att genom en låtsad belägring dölja det hemliga förbundet med Mazeppas kosacker, locka czaren till en drabbning på öppna fältet — hvilket jemväl inträffade, — en plan som behöriga domare i statskonst och strategi funnit ganska skarpsinnigt uttänkt. Också sade Rhensköld till den bekymrade Gyllenkrook: Jag försäkrar, att hvarken jag eller I eller någon annan kan utgrunda konnngens dessein, ty när vi ligga i ro och sofva arbetar han i sina tankar mer än någon kan tro Den bekantskap Carl XII tvangs att göra med den försåtligaste och trolösaste statskonist i Europa, mot hvilken han under aderton år öfvade sitt medfödda skarpsinne, bragte hans naturliga förbehållsamhet till den grad af slutenhet, att han äfven för sina allranärmaste var outforskelig. Slutligen en allmän anmärkning. Hvad man kaliat häfdernas myster., är icke endast ett poetiskt talesätt. Afven historien har hemligheter, som sent, om någonsin, för oss uppdagas. En snillrik tänkare har yttrat, att ingen kan förnimma det förflutna. gen; han har skänkt den höga gestalten mera . i Bender bevakade sin herres angelägenheter, och ej var fri från hemliga underhandpå anekdoter af sachsiske generalen Schu