Aftonbladet – 26 november 1868, sida 3

Iplelutine 1UISaR UI PCIOUTINGT UTP 1IRCtS INIC PO 1 valtning, rörande embetsverkens ombildning, I lagskipningen, armens organisation, drätselverket, handel och näringar, allmänna byggnadsföretag, hufvudstadens försköning, veten7 I skaper och konster, och, hvad som icke är fe, minst märkligt, att syftoimgen af dessa re, former varit nästan uteslutande i framskrigar, som under halftannat århundrade vidtagits, redan här funnit ett uppslag, såsom t. ex. kollegialstyrelsens öfvergang till ministerstyrelse, ett förbättradt lagverk, domstolsinstansernas förminskning, inrättande af nya embetsverk, allmän värnepligt, uppbördssättets förenkling, grundräntornas rättvisare delning och naturaprestationernas förvandling i penningar, ett slags början till införande af kommunalväsen, ändamålsenligare bränvinslagstiftning, inrättning af farande poster, o. s. V., hvilka frågor nästan allmänt föllo vid hans bortgång, för att åter af senare styrelser upptagas, utan att man i allmänhet tyckes velat medge, att frön till sådana sam hällsförbättringar fordom hemsändts från BenIder och Timurtasch af den ryktbara kalabalikens sagohjelte. Huru förlika och förklara så bjerta motsägelser, som att en så kallad efterboren viking skulle varit icke blott reformvän i framskridande riktning, men främst af alla på Mälarens stränder öppnat skådebanan för Galliens sångmö, och att en rå björnjägare skulle visa sig road af att låta Olympens gudomligheter uppträda i lysande hoffester, siwmt sända konsterfarne män att från Sei; strand hemta mönster för smakfulla dsanläggningar med dittills hos oss prång, hemföra dyrbara blomster, och uppenbara för Norden den dittills ald ig skådade anblick af blomstrande Dessa voro då hans eröfringar. Hvar dolde sig, till hans adertonde år, den omättliga ärelystnad, som ansetts hafva hos honom qväft alla andra känslor? Det är likväl i angdomen som naturanlagen först uppenbara sig, utan den främmande prägel, som lifvets skola ofta påtrycker. Det är äfven kändt, att en bland anledningarne till hans grannars försåtliga anfall var, att de trodde segren lätt öfver en veklig prins, som egnade sin tid åt lekar och förströelser ). De fingo svart erfara att de misstagit sig, och det var ej den enda gång, som det outgrundliga hos Carl vilseledt hans fiender. ÅA andra sidan synes obestridligt, att hos honom måste ha äfven legat ett annat gry, än ensamt krigarens kraft och mod; hans själsanlag, uppfostran, sysselsättningar, älsklingsföremål och handlingar kunna ej varit endast, ej ens hufvudsakligast. sådana, som de allmänneligen framställts; man synessnarare kunna antaga, såsom motsägelsernas förklaring, att, under det några af hans ungdomsäfventyr framhållits, hans hjeltemoi oaflåtligen prisats, och underbara sägner i begge fallen tilldiktats, bar man, i allmänhet, lemnat i skuggan hans inre utveckling, hans sällsporda intellektuella egenskaper, hans tidigt uppenkonstsinne, liksom hans, såsom konung och pkrigare, senare ådagalagda ovanliga fördragsamhet, tålamod, öfverseende och mildhet. Ser man närmare på hans ungdom; så tycks han blifvit hjelce liksom hade han sjelf ej egt aning om denna sin bestämmelse, ty man torde ha svårt att visa en uppväxande segrare, som mindre låtit påskina tillämnade krigsbragder eller eröfringar; de senare försmådde han, och förklarade sig icke åstunda vidsträcktare land än det han egde, utan vore nöjd att kunna styra det väl. När han erhöll sin första undervisning i krigskonsten; fäste han sig företrädesvis vid dess vetenskapliga sida, befästningskonsten, liksom hade deri legat en hemlig antydning, att hans strid i grunden skulle bli försvarskrig, äfvensom han, under hela sin bana, aldrig sjelf förklarat krig. Ar det så en okuflig krigslystnad uppenbarar sig? Han anfölls, som man vet, under vänskapsförsäkringar af treone makter, och tvenne andra frånröfvade honom besittningar utan föregående krigsförklaring. Siagne, bjödo hans fiender honom fred, för att bryta den vid första lägliga le, och nio års fruktlösa fredsunderhandlingar visa, att med sådana motståndare var en säker fred lättare att önska än erpå. I fråga om fred skilde sig konungens och rådets gter i sjelfva verket mindre i sak, än i sätt. Begge önskade freden, men rådet ville den snar, konungen önskade den framför allt ärofull och säker; begge kunde, ur hvar sin synpunkt, ha rätt; å båda sidor anfördes vigtiga statsskäl, hvilka framdeles skola meddelas. Läsaren må döma, på hvilkendera sidan vården om svenska namnets ära, rikets oberoende af främmande maktinflytelser, och häfdandet af Sverges dåvarande anseende såsom enropeisk stormakt, är öfvervägande. När man talar om Carls krigsbragder, prisas företrädesvis hans hjeltemod. Alit tillskrifves hans gränslösa begär efter rykte. Och likväl har ingen konung, oss veterligen, miadre önskat omtalas; han undvek beröm och föraktade smicker. Månne det ej var sjelfva faran, som egde för hans natur en oemotståndlig tjusning, — som var den skön-) het han ville se för sina fötter, besegrad? — Det var samma känsla som hänförde honom, när han såsom gosse — säkerligen utan att tänka på verldsrykte — ville, vapenlös, fånga. björnar med handsnaror och trägafflar; det var faran han sökte, när han främst af alla sprang i vattnet vid landstigningen på Seland, — när han vid Thorn ställde sig emellan de fiendtliga kulorna och Liewen, för att skydda denne, — när han lemnade den sårade Gyllenstierna sin häst, för att rädda honom, och fortsatte kampen till fots, — en blandning af godhet och mod, hvilket senare ensamt framlyste när ban vid oräkneliga tillfällen i spetsen för sina gossar blå stormade fiendens batterier, eller lät duka sitt bord och lade sig att hvila der kulorna hveno. Ju ögonskenligare en fara, desto mer njöt han af henne; öfverstånden, ville han ej höra henne omtalas. När grefven af Sachsen, — det förtjenar anmärkas, att konung Augusts egen son var blånd Carl XII:s lifligaste beundrare, — när den unge krigaren, under Stralsunds belägring, var nyfiken att få se lejonet från Norden, begaf hån sig dit, der striden var som hetast, förvissad att der fiona sin ryktbare motståndare, hvilket äfven lyckades. I öhigt är tjusningen af farans anblick vanlig bos krigets söner. Ney, Murat, Biicker m. fl. kände sig först riktigt barade skarpsynthet, hans kunskapsbegär och . J dande riktning, hvadan en mängd förbättrin-. lefva upp i en lilsfarlig dust. Adlercreutz pjöt i ett fiendtliet kulregn.