lgifvit sig till Öland för attjaga. Tidningen betecknar detta tillförordnande af en regering för några dagars frånvaro såsom en konstitutionel komedi, som icke uppföres i något annat land. Folkets Tidning gör, med anledning af vår artikel om Embetsmannavälde fi HM, 257 för den 4 Nov.) några sammanställningar af de bötesbelopp, som ådömts embetsmän, och de, som kunna drabba folket då detta felar. Tidniovgen yttrar härvid bland annat: För en ringa förseelse med tryckt skrift kan boktryckare hafva sitt boktryckeri till åklagaren förverkat,. Denna plundring i grund och botten är icke sällan påbjuden i svensk lag. Medan en borgmästare dömes till 75 rdrs böter för det han helt och hållet uraktlåtit uppsätta rådhusrättens dombok, dömes en boktryckare för glömska att å tryckt skrift utsätta tryci ningsont första gången till 300 rår, andra gången till 600 rdr, och tredje gången plundras han på det sättet, att han är sitt boktryckeri förlustig. Om man härvid gör en jemförelse mellan det svåra i embetsmannens fel och boktryckarens, så påstår säkert en hvar att borgmästarens är det svåraste; men dennes fel kan försonas med 75 rår, då boktryckarens fordrar 3 å 600 rdr eller boktryckeriets förlust. Plundringen slutligen, som tager hela boktryckeriet, går ut på flere tusen rdr, men denna plundring har ännu mer af orättvisa med sig, ty om den träffar t. ex. en boktryckare i Åmål, tages egendom på ett och annat 1000 rårs värde, men träffar den t. ex. hr Berling i Lund, tages en egendom på 100,000 rdrs värde. Sålunda kan den ene boktryckaren försona brottet med 3 å 4000 rdr, den andre måste lemna 100,000 rdr. Medan en tjensteman vid tullverket får försona ett stort fel, för hvilket lag fordrar tjenstens förlust, med 25 rdr, dömas fattiga arbetare till långt fängelse för mycket obetydliga förseelser. so ose Östgöta Correspondenten yttrar i fråga om hotveriet i Skane bland annat: Lika väl som fabriksarbetarnes ställning till arbetsgifvarne, t. ex. i England, och — om vi ej misstaga oss — till en del äfven i Sverge — är öremål för den allmänna lagstiftningen, synes oss äfven frågan om hofveriet kunna blifva det. Någon gräns måste.i allmänhet alltid kunna sättas för godsegares allt för orimliga anspråk. Arbetaren är väl icke heller en blott svamp, som man kan pressa huru mycket man behagar. Skåne har några utmärkta riksdagsombud. Det vore, efter hvad som vill oss synas, förvånande, om ej någon af dem skulle upptaga denna angelägenhet vid riksdagen samt påyrka representationens mellankomst. Man skulle till och med kunna förvänta sig ett förslag från regeringens sida, värdigt benne. Ett uppslag i förevarande fall skulle vara djupt ingripande i arbetarnes ställning, betryggande och lugnande, enär grundsatsen bärvidag väl blefve en laglig afvägning i fråga om menniskovärdets och menniskorättens ställning och förhållande till egendomsvärdet och eganderätten. Arbetarnes politiska rätt har länge varit ett offentligt diskussionsämne; arbetarens sociala är icke mindre förtjent af uppmärksamhet. z Göteborgs Handelsoch Sjöfartstidning meddelar en insänd artikel, som äfven behandlar hofverifrågan och deri bland annäåt yttras: Vanligast är den svenska arrendejorden utlemnad mot dagsverksskyldighet, hvaruti egentligen icke ligger något att anmärka, om denna skyldighet vore begränsad; men som nu i allmänhet är förhållandet, ligger deruti den orättvisaste och på samma gång godtyckligaste beskattning, ty utom de bestämda dagar, hvilka innehafvaren, han må vara hemmansbrukare eller jordtorpare, har skyldighet att till egendomsegaren utgöra, har denne äfven förbehållit sig att efter ett bestämdt pris, vanligen understigande haifva värdet af ett dagsverke, begagna s. k. öfverdagar, och hvaraf följden blir, utom ett öfverdrifvet högt arrende, att under den tid, då landtbrukarens arbeten äro vigtigast, den dagsverksskyldige icke lemnas tillfälle sköta sitt eget jordbruk; att han under den tid af året åter, då arbetena äro mindre angelägna, blir utan förtjenst, och slutligen, att bans ställning blir olidligt beroende, hvilket ännu mer ökas derigenom, att jorden icke utlemnas på vissa år utan på uppsägning, som vanligen är så bestämd, att om den sker före Thomsedag (den 21 December), skall afflyttningen ske derpåföljande 14 Mars. Häraf kan hvarje reflekterande menniska inse huru en sådan jordinaehafvare är underkastad egendomsegarnes godtycke och att all skymt af sjelfständighet är bonom betagen, på samma gång hans ställning blir så nära slafvens som möjligt. : Han vågar icke stöta sig med jordegaren och han vågar icke nedlägga förbättringar hvarken, på den jord eller de hus ban innehar, ty de kunna om några månader vara honom fråntagna. Här finnes, enligt min öfvertygelse, ingen förbättring att motse, förr än staten, som Handolstidningen påpekar, mellankommer med en lagstiftning, som betryggar arrendatorn eiler jordinnehafvaren; och först då, när denna talrika klass af landets mest arbetande landtbefolkning har hågon säkerhet för den möda och det arbete, de nedlägga på en jord, som dem icke tillhör, kan en mer allmän välmåga vara att förvänta och ett mer lifligt deltagande från den stora mängden att påräkna för fäderneslandets brännande frågor, isynnerhet för sjelfstyrelsen (kommunalandan) och folkundervisningen, hvilken nu från detta håll har en af sina svåraste stötestenar; ty af den familjefader, som, osäker om morgondagens utkomst, endast lefver för den stund som går, kan man ej begära annat än liknöjdhet för allting; det ligger i den menskliga naturen, utt den, som icke har en säker bergning och en sjelfständig sti för hvad som icke hörer till det dagliga behofvets illfredsställande. Han kan om han vill oftast icke n gång unna sina barn den ledighet från deltasandet i ett för den dagliga utkomsten nödigt arvete, som skolgången fordrar. Han måste till och med begagna barnens små krafter för att sjelf !: kunna vara frånvarande från sitt eget vanligen ;ftersatta jordbruk. Han fullgör med motvilja, och mången gång först sedan tvång blifvit användt, le skyldigheter, som han icke kan undgå, men som van känner med sig sjelf vara orättvisa. ning inom samhället, är likgiltig ). Im motsägelserna i uppfattningen af PMAsF UU TTAA LITA