Aftonbladet – 26 november 1868, sida 2

nade förlorat mina penningar; men det säger jag, att det är ni som behandlat honom grymt, och inte jag. Mrs Luan stirrade på henne. Det var den flicka, som hon hade lyft till sin nuvarande höjd, som kunde så gäcka och förebrå henne. Åh, du är fasligt stor och förnäm nu, sedan du blifvit mr Templemores hustrur, sade hon och nickade åt Dora; men kom ihåg, att du inte hade blifvit det, om inte jag hade varit! Dora blef blossande röd. Ja, svarade hon, jag vet att tant berättat honom att han kunde träffa oss i Kensington. Ja, låtsa du gerna som om du inte förstode det — gör det! Låtsa som om du inte visste hvem det var som berättade mis Logan, att han var tillsammans med dig den der natten — ja, gör det! Dora stod som förstenad. Hennes läppar öppnade sig och hennes ögon stirrade på mrs Luan, och derefter tycktes ett förfärligt ljus gå upp för henne. Vär det ni som gjorde det? sade hon slutligen. Var det ni? Ja, fråga mig! ropade hon. Gör det! Tant! ropade Dora i förtviflad ton, är det möjligt? Gjorde ni det för att få mr Templemore att gifta sig med mig? Ja, det gjorde jag!, svarade mrs Luan nästan skrikande, det gjorde jag! Och derföre att jag hjelpte dig till en rik man, vackra kläder och slott och penningar, så måste min gosse dö — ja, han måste döl upprepade hon med en låg, jämrande suck, och hör huru han skrattar åt alltsammans ! tillade hon, då ett högt gapskratt Kördes från salens sävg. Hör huru glad han är! Nej, jag tror det inte; det är inte möjligt. Jag kan inte vara så olycklig. Gud är alltför rättvis för att tillåta sådant! ro pade Dora i sitt bjertas förtviflan. -Tant, vi är sjuk, sjuk af sorg — ni har drömt allt detta — ni har aldrig gjort det — nej, aldrig; aldrig! (Forts.)