Aftonbladet – 26 november 1868, sida 2

upptagen. Mr Templemore såg hon icke han var redan gången. Med en känsla, som närmade sig till tvekan och fruktan, trädde Dora in i sjukrummet, och stannande på tröskeln, sade hon: Tant, får jag komma in? Mrs Luan lyfte upp hufvudet, och ryggade förskräckt tillbaka vid hennes åsyn. Man säger, att förbrytare sjunka tillhopa och bl gubbar under de få minuter som gå före deras afrättning, och alldeles på samma sätt hade ålderdom — skröplig ålderdom — under loppet af de sista dagarna lagt sig tungt på denna buttra, tröga qvinna. Ton stirrade på Dora med en stel och slö blick; då hon slutligen plötsligt kände igen henne, sprang hon upp och gick fram emot henne med en så vild uppsyn, att Dora ofrivilligt drog sig tillbaka. Jaså, du kommer för att se på honomp, sade mrs Luan, med af raseri gnistrande ögon; du kommer för att se på honom, hvasa? Tant, jag är så innerligt bedröfvad. Bedröfvad! inföll mrs Luan, stampande med foten och skakande hufvudet åt henne — bedröfvad, hvasa? Men huru vågade du då gifta dig med mr Templemore, då du visste att det skulle döda John? Dora kunde icke svara ett ord. Och detta är min helsning, fortfor mrs Luan, hvars vrede steg under det hon talade. Jag gjorde dig allt hvad du är, och du hade hela tiden lofvat att gifta dig med John! Jag säger dig att du hade det — jag säger dig att du hade det! skrek hon och höjde sin röst, då hon läste förnekandet i Doras ögon. Neka det, om du vågar — neka det, om du vågar! tillade hon i utmanande ton. Om jag låge på mitt yttersta, skulle jag neka det! ropade Dora, -som nu blifvit väckt till sjelfförsvar. Ni gör mig orätt, tant, ni gör mig orätt. Hvarföre sade ni inte John att jag var gift? Hvarföre lät ni honom komma hit? Jag vet, att ni inte ville att John skulle gifta sig med mig, sedan jag