Aftonbladet – 26 november 1868, sida 2

Men Dora kunde icke glömma sin ungdom: vän — den stackars fattige mannen, som had kommit för att fria med sin hydda och sin: hundra pund om året, och hennes röst vai låg och sorgsen då hon sade: Detta är allt hvad jag önskade. Kom nt och låt oss gå in. TRETTONDE KAPITLET. Korten, som lågo utbredda på bordet framför mrs Öourtenay, måste icke ha utfalli gynnsamt, ty mrs Courtenay såg förvirrad och bedröfvad ut, då Dora trädde in i hennes rum. Men då hon fick se sin dotter uppgaf hon ett skri af glädje och såg genast helt glad och strålande ut. Mitt kära barn, så glad jag är! ropade hon och skyndade henne till mötes. Så bra du ser ut! — och hvar är mr Templemore? Han är hos stackars Jobn. Ack, mamma, hvad skall allt detta betyda? Jag förmodar att vi borde ha skickat honom bort; han fick ett solstygn, och underrättelsen om detta giftermål gaf honom dråpslaget. Ack, hvilket lif vi haft här! Miss Moore har till den grad tråkat ut mig med sitt prat om messling, att jag önskat, att viallesamman väl vore både döda och begrafna. Jag sade henne det också, och jag sade henne äfven att den der messlingen bara var en inbillning hos henne, och att jag inte trodde på den. Dora suckade; hon hade utbytt paradiset mot jorden och dess sorger och bekymmer. Har du sett ditt nya rum? frågade rrs Courtenay. Ett sådant förtjusande rum! Sådana vackra saker, allting spritt nytt — kom och 8e på det. Hon steg upp och förde henne till det rum, som en gång hade varit ämnadt åt mrs Logån. Det hade förändrat sitt utseende för Doras skull. Hon såg det genast, och kände sig rörd deraf. Jag kan inte med henne,, tänkte hon; men hvarföre måste jag vara lycklig på hennes bekostnad? Hvarföre måste John lida derföre att jag är så lycklig?a