STOCKHOLM iden 25 Nov, Om betydelsen af den valstrid, som nu egt rum i England, anställer en korrespondent några betraktelser, som vi anse förtjena uppmärksamhet. Korrespondenten skrifver från London den 17 dennes: I går den 16 dennes upprestes öfverallt dessa öppna platformer, på hvilka kandidaterne åtföljde af sina vänner samlas och framför hvilka en ifrig hop at valmän och icke valmän tränges för att åhöra deras trosbekännelser: det var huslingsdagen. I dag d. 17 begifver sig hvarje valman för sig till poll: baracken, för att i röstprotokoillet låta inskrifva namnet på den man eller de män, ban väljer: det är the polling day. TI går uttalade folket, församladt i fria luften utan åtskilnad till dem, som ega, och dem, som icke ega rösträtt, sitt verdikt genom händernas uppräckande, 1 dag bekräftas eller omintetgöres detta verdikt förmedelst skriftlig omröstning endast af dem, som enligt lag äro berättigade att välja en medlem af uuderhuset. Det var den 11 dennes, som den stora valfejden begynte. Sedandess huru många meetings! huru många skärmytslingar! hura många förberedande strider! huru många tal! hvilket förfärligt utbyte af stickord, skymfliga tillmälen, beskyllningar och, för att tala rent ut, förtal! Man ryser, när man tänker på den vederstyggliga beskaffenheten af de former, under hvilka den politiska passionen framställer sig under dessa stormiga timmar. Men lemnom detta: framåtskridandet fullföljer icke desto mindre sin oemotståndliga bana, tack vare fri eten och till trots för sjelfsvåldet. — Det är slutresultatet som måste tagas i betraktande. Ugonblickets stora fråga, den, hvars lösning skall afgöra om Disraeli eller Sladstone skall vara premierminister, om den konservativa eller den liberala politiken skall med sin prägel stämpla statsangelägenheternas ledning, är frågan, huruvida den protestantiska kyrkan i Irland skall upphöra att vara statskyrka. Men det vore att begå ett stort mi stag, om man ville hänföra allt till denna fråga, för hvilken man gör så mycket väsen och rifver upp så mycket damm. Helt andra intressen svälva i vågskålen! Torypartiet invaggar sig i den tron, att den senaste reformbillen antogs såsom slutmål. Bedrägliga illusion! Den antogs eller snarare framtvangs såsom ett användbart medel. Den utgör början af ett nytt tidskifte. Är det rättvist, är det billigt, är det nyttigt: att i ett land, der markisen af Westminster, för att anföra tt enda exempel, eger fasta egendomar, hvilkas årliga inkomst, beräknad endast till3 proc., uppgår till 34,500,000 francs, att i ett sådant land en invånare på tjugu dör af svält; att eganderätten till jorden bestämmes af lagar, hvilkas syftemål är att koncentrera den i omkring 30,000 familjers händer; att förstfödslorätten bringar de yngre barnen i elände genom att göra det äldsta ; omätligt rikt, emedan det gjort sig mödan j att födas sålunda; att soldaten icke har någon förhoppning att förvärfva sina epåletter, om han ingenting har att köpa dem för; att evangelii tjenare är dömd att bokstafligen svälta ihjäl, om han råkar af hela sitt samvete förändra trosbekännelse; att en rikets peer fortfar att vara det, till j och med sedan han vanärat sig; att man prutar på undervisningen åt den fattige och hänger honom derför att han saknar den upplysning, hon skänker; och slutligen att fattiglagen skapar tiggare I för att föda tiggare? Detta är hvad som det gäller att atgöra något förr eller senare. Detta är hvad som ligger i botten på den stora kamp, hvars utgång vi före denna veckas slut skola erfara. I alla händelser äro de antydda förändringarna oundgängliga. . Men de skola bli resultatet af successiva reformer; om de liberale segra, hvaremot de måhända endast I cenom en revolution skola erbällas; om de , konservative bli segrare. Och detta förlänar ; den strid, för hvilken jag har att redogöra, ett verkligen tragiskt intresse. j För öfrigt skalle den irländska kyrkofrågan, till och med om ingen annan vore å bane, vara tillräcklig att gifva valstriden en exceptionel betydelse. Ty hvarom är det i sjelfva verket fråga?, Ait göra slut på en ; orättvisa? . Ja utan tvifvel. Men frågan : gäller också och gäller isyonerhet att på detta I sätt arbeta på Irlands försoning med England; att sluta det slags medborgerliga krig, som i: 600. år under en eller annan form satt de båda länderna i lufven på hvärandra. För : England vore en dylik försoning at oskattbart värde: det skulle vinna. mycket mera derpå, enligt Spectators ganska riktiga anmärkning, än Frankrike vunnit på Nizzas och Savoyens i införlifvande, Preussen på följderna af segern vid Sadowa och Förenta Staternas republik I på eröfringen af sydstaterna. I Civilstatens mpvensionsinrättnine.