Aftonbladet – 24 november 1868, sida 3

kunde ha sin man så som hon önskade ha honom, huru mycket svårare skulle det icke bli, då Eva skulle med henne dela hans kärlek, andra hans uppmärksamhet. Och likväl skall jag nog segra, tänkte hon och ruskade upp sig ur denna tillfälliga försagdhet. Eva älskar mig: så innerligt, att hon inte kan dela oss i sin kärlek; och ja håller allt för mycket af benne för att bli afundsjuk på henne, Hon är min nu — min , lika väl som hans, och den kärlek han skän. ker henne, måste han äfven skänka mig. Les Roches är icke så vackert som Deenah, men så är också min ställning förändrad, sedan jag såg det sist. Dessa träd, dessa allter och den gamla byggningen äro min egendom nu, åtminstone så länge den är hans, Och på Les Roches, der jag lidit så bittra qval, måste ödet ge mig upprättelse, och jag skall bli fullkomligt lycklig. Då de enade Deenah samma eftermiddag, såg mr Templemore den ömma, längtansfulla blick, som hans hustru kastade tillbaka på huset, och som han delade hennes känslor, sade han med ett leende: Drag skall föra Eva och miss Moore till ett säkert ställe, och så skola vi resa hit igen och bli här i sommar. Ack ja, gör det — gör det! ropade Dora med gnistrande ögon, ty hon tänkte som så: Jag får nu en hel sommar på mig.n De reste hastigt och kommo fram till Les Roches tidigt på eftermiddagen en varm junidag. Doras hjerta var fullt af deltagande för mr Templemore, då hon såg den rörelse han ej kunde beherrska, då de kommo i sigte af Les Roches. Men i det hennes blick ilade längs landsvägen, ropade bon med plötslig glädje: Se der — se der!, ( Forts.)